publicerad: 1941
LUTA lɯ3ta2, v.3 -ade (Joh. 20: 5 (NT 1526) osv.) ((†) pr. sg. -er Forsius Fosz 40 (1621), Hermelin BrBarck 151 (1708). imper. sg. lut TRudeen Vitt. 204 (1688). ipf. luthe Tegel E14 331 (i handl. fr. c. 1565); lutte OxBr. 10: 208 (1617). sup. -et SthmTb. 24/7 1594). vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[fsv. luta (ipf. löt, lutte, lutade); jfr d. lude, nor. lute, isl. lúta (ipf. laut, lútti), feng. lūtan, böja sig, falla; jfr äv. feng. lūtian, fht. lūzēn, ligga dold, ligga på lur; av ett ieur. lud, som föreligger i lit. liudëti, vara bedrövad (eg.: hänga med huvudet), samt besläktat med LUST, LYTE, LÖT. — Jfr LUT, sbst.3, -LUT, LUTA, sbst.2—3, LUTA, adj., LUTEN]
I. intr.
1) om person: vara böjd (vanl. i fråga om böjning framåt; se dock a, e nedan), stå (l. gå l. sitta) med kroppen böjd framåt (ofta på grund av ålder l. sjukdom); äv. om kropp l. kroppsdel, särsk. huvud: vara böjd framåt l. nedåt; äv. i p. pf.: böjd, nedböjd. Lutande Gubbar. Ehrenadler Tel. 32 (1723). En sjuk lutar. Linné Diet. 1: 25 (c. 1750). Lutad, men med kraft i armen, / .. Så gick gamle Lode fram. Runeberg 5: 33 (1860). Hagström Herdam. 1: 252 (1897). (†) (Publikanen slog sig) medh itt lutat hoffuud och stoor suckan .. för bröstet. PErici Musæus 2: 226 b (1582); jfr II. — särsk.
a) i uttr. luta mot l. på l. vid ngt l. ngn, stödja sig mot ngt l. på ngn; i sht i p. pf.: stödd mot ngt l. ngn. (Camilla) lutar mot sin arm, den hon i gräset lagt. Creutz Vitt. 32 (1761). En Herkulsstod, / på klubban lutad, höljd i lejonhuden. Tegnér (WB) 3: 95 (1820). Han stod lutad mot fönsterposten. Siwertz Sel. 2: 59 (1920).
b) (numera mindre br.) bildl., om person (förr äv. om djur), i uttr. luta till l. mot graven o. d.: vara böjd (av ålder) o. nära döden; förr äv. oeg., i uttr. luta till sjukdom l. till ålderdom, hava att vänta en sjukdom resp. vara i en framskriden ålder. Ehuruwel .. (konung Götrik) fast lutade till ållderdomen (så osv.). Verelius Gothr. 66 (1664). The svaga eller til siukdomar lutanda (fåren). Broman Glys. 3: 151 (c. 1730). Kung Sigurd lutar mot grafven. Fröding Guit. 152 (1891).
c) (†) i p. pr., i utvidgad anv., om ålder o. d.: då människan går böjd (av ålder o. d.). KKD 6: 32 (1707). Jag .. beklagar at mina lutande åhr skola vara så när för handen at (osv.). CPolhem (1728) hos Swedenborg RebNat. 1: 320.
d) i p. pr., förr äv. p. pf., i utvidgad anv., om gång: som utmärkes av lutande. Hans lutande gång. Din lutade gång. Atterbom Lyr. 2: 324 (1830).
e) vila l. sitta bakåtlutad (i en soffa o. d.); nästan bl. i p. pf.: bakåtlutad. Luta sakta / i en soffa. Tavaststjerna Morg. 13 (1884). Se herr skalden där i stolen lutad / egenkär och stum. Fröding Stänk 96 (1896).
2) om föremål o. d.: hava en ställning som mer l. mindre avviker från den lodräta riktningen, stå snedt (o. icke rakt upp); äv. i p. pf.: som lutar, lutande. En lutande wägg. Psalt. 62: 4 (öv. 1536). Om .. (termometern) henger lutad. Swedenborg RebNat. 3: 314 (1718). StadgHafsFiske 1766, s. C 1 a. Pisa är berömdt för sitt lutande torn. Bremer GVerld. 2: 87 (1860). Er stil lutar ej tillräckligt. Björkman (1889). Laurin 1Minn. 113 (1929). — särsk.
a) i p. pf., närmande sig bet.: som stöder sig mot ngt, stödd mot ngt. Pekpinnen, som stod lutad mot .. tavlan. Siwertz JoDr. 7 (1928).
b) i uttr. luta till fall (jfr 9 a γ), ngn gg till (sin) undergång, förr äv. till ruin, om byggnad o. d.: luta så att den snart kan störta samman, vara fallfärdig. Husen .. lutade till ruin. VDAkt. 1688, nr 523. Uppståndelsekyrkan (i Jerusalem) .. lutar till undergång. Eneman Resa 2: 221 (1712). Södra tornet, som länge lutat till fall, rätades. Schück o. Lundahl Lb. 1: 110 (1901).
3) om ngt som har sin utsträckning i horisontalled: mer l. mindre avvika från den vågräta riktningen, slutta; ofta om mark l. väg o. d. Lutande plan, jämn yta vars ena kant ligger lägre än den andra, sluttande plan. Skogh och mark som lutar åt älv och å. Bureus Suml. 71 (c. 1600). De åkrar som lutande äro. Hiärne 2Anl. 328 (1706). Carlson Hist. 7: 312 (1885; i bild). Ugnarna levereras såväl för lutande och plan rost, som (osv.). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 610. — särsk.
b) (†) om fartyg: kränga (se KRÄNGA, v.1 6). Svart Gensw. I 1 a (1558). Då stjelptes timberstockarne neder, hvarigenom fartyget började luta. Lagerbring 1Hist. 1: 199 (1769).
4) (i fackspr.) bilda viss vinkel mot ngt. Linien dB (blir) så litet lutande emot AB, at samma dB kan hollas för parallel med AB. Palmquist Alg. 2: 23 (1746). Billmanson Vap. 20 (1880).
6) (numera mindre br.) böja sig, luta sig. Verelius 163 (1681). Spegel ÖPar. 30 (1705). Öfver den döende lutar kungen. Arfwidsson Oisian 2: 151 (1846). Furor lutade lyssnande över forsdjupet. Lagerlöf Troll 2: 259 (1921). — särsk.
a) (†) buga (till tecken på vördnad o. d.). Han skal lutha som låga dörar haffuer. SvOrds. A 8 b (1604). Lucidor (SVS) 111 (1669). Den som är lägst, får alltid luta. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) bildl., i uttr. luta för ngn, böja sig för ngn, vara ngn underdånig, luta under ngt, underkasta sig; vara undergiven. The landzskap som haffua most lutat vnder then Romerska Kyrkiona. LPetri DialMess. 56 b (1542). Stiernhielm Cup. 3 ((1649, 1668).
7) (mindre br.) om solen: sänka sig, hålla på att gå ned; äv. i utvidgad anv., om solljuset l. dagen; nästan bl. med åtföljande adverbiell bestämning. Düben Boileau Sat. 34 (1722). Vid lutande Sol (dvs. nära solnedgången). Linnerhielm 1Br. 10 (1787, 1797). Solen lutar åt vester. Wallin Rel. 2: 169 (1816, 1827). När dagen lutade mot kväll. Söderhjelm ItRenäss. 80 (1907).
8) (†) hålla på att falla, vara nära att falla, börja falla. Bel lutar fast, Nebo är fallen. Jes. 46: 1 (”45”) (Bib. 1541; Bib. 1917: måste böja sig). Thet felar ei, så snart en börjar luta, / At någon är tilredz, som gerna hielper skiuta. Kolmodin QvSp. 1: 597 (1732; i bild). — särsk. bildl., i uttr. luta över ngn l. ngt l. luta ngn över huvudet, om fara: hota (ngn l. ngt), hänga över (ngn). RARP 7: 126 (1660). Den fahra, som the see och wäll ähre informerade om at luta dem sielfwe öfwer hufwudet. Därs. 179.
9) i åtskilliga bildl. anv. (jfr 6 b, 8 slutet).
a) († utom i γ) gå tillbaka, gå bakåt, försämras, vara på väg att gå under. The Romares Maiestet .. vthi Orient begynte .. luta. Schroderus Sleid. 114 (1610). Krafterna de luta. Runius (SVS) 1: 248 (1712). Hans lycka börjar luta. Meurman (1846). — särsk.
β) opers. (jfr γ). Om .. thet begynner luta för theras Herre, så (osv.). Rudbeckius KonReg. 401 (1619). 2RA 1: 299 (1723).
γ) (i sht i högre stil) i sådana uttr. som luta till fall (jfr 2 b) l. mot sitt fall, förr äv. till undergång o. d.; förr äv. opers. Konungerijket i Hierusalem syntes luta til Vndergång. Schroderus Os. 2: 648 (1635). Alle ödeliggiande eller till ödesmål lutande hemman. LReg. 332 (1687). Hos hedningarne lutade det til undergång med Litteraturen. Möller Kyrkoh. 153 (1774). Hattpartiet lutade till fall. Hildebrand Statsförf. 489 (1896). När Napoleons välde lutade mot sitt fall (så osv.). BonnierLittH 4: 25 (1930).
b) (†) peka, visa. Ehwart som taskan hon luthar (dvs. där det finnes utsikt till pänningar), / Tijt wenda sigh thessa stutar (dvs. kardinaler och munkar). Prytz G1 G 1 a (1621). Fernander Theatr. 124 (1695).
c) (†) häntyda på ngt, tyda på ngt. Hummel Fruarne 39 (1797). Märker du nu, hvartåt slutsatsen lutar? Runeberg ESkr. 2: 75 (c. 1850).
d) syfta; åsyfta. Min (böjelse) luthar allenast thijth att få see min Engell wedh een godh helsa i Stade. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 52 (1692). Man vet ännu inte vartåt .. (nationalsocialismen) lutar. GHT 1934, nr 71, s. 11.
e) tendera mot ngt, teckna sig till ngt, peka hän mot ngt; om händelse l. förlopp: (se ut att) avlöpa l. utfalla (på visst sätt). VRP 1695, s. 186. Conjuncturerne i Europa tycktes luta till fred. Höpken 2: 132 (1748). Kanske väntar han blott .. att se hvaråt lyckan lutar. 2SAH 8: 100 (1816). Striden lutade åter till .. (ryssarnas) förmån. 3SAH 14: 59 (1899). ST(A) 1930, nr 128, s. 20. — särsk. (ngt vard.) i uttr. ditåt, förr äv. dit ut lutar det, det är ngt i den vägen, det är nog så, det stämmer. HdlCollMed. 1692, s. 152 (: dijt uth). Ditåt lutar det. Blanche Jenny 7 (1845). Är det kapten R.? Jo det lutar ditåt. Wetterbergh GNord 72 (1862). AB(A) 1916, nr 277, s. 9.
f) hava böjelse l. lust för ngt, vara benägen l. böjd l. hågad för ngt; numera i sht i förb. med prep. åt l. till, förr äv. för. G1R 2: 96 (1525). At wij ingalunda j then minsta deel lute til the Påweska (osv.). Chesnecopherus Skäl G 3 b (1607). Mylord Stanhope (o. andra) .. luta mycket för Coloniernes i America sjelfständiga Frihet. Björnståhl Resa 2: 184 (1775). Äfven Görtz lutade åt förbund med England. 2SAH 40: 447 (1865). Beträffande brandens uppkomst lutar man åt den åsikten att (osv.). SvD(A) 1934, nr 116, s. 3.
II. tr.: åstadkomma att ngt får en lutande ställning, bringa (ngt) att luta; äv. i uttr. luta på ngt; äv. med avs. på huvud l. hals o. d.: böja l. sänka (huvudet osv.) framåt l. bakåt l. åt sidan l. stödja (huvudet) mot ngt. Luta sitt huvud mot l. till ngt, äv. övergående i bet.: finna skydd l. vila vid ngt. Menniskionas son haffuer intit ther han må lwta sitt hwffwudh till. Mat. 8: 20 (NT 1526; Bib. 1917: vila sitt huvud). OxBr. 10: 231 (1617). Sa! Sa! så mått man Glasen lutha. Lucidor (SVS) 39 (c. 1670). Luta på glasen. Bellman SkrNS 1: 133 (c. 1775). Luta dit hufvud til mit bröst. Björn FörfYngl. 66 (1792). (Gudarna inträdde) Genom den låga dörren som tvang dem att hjessorna luta. Adlerbeth Ov. 211 (1818). (Man) måste .. luta milveden mera, om (osv.). Svedelius Koln. 45 (1872). (Gudmund) lutade pannan i händerna. Rydberg Vap. 236 (1891). Sjöberg Kvart. 597 (1924). — särsk.
a) i uttr. luta sitt huvud l. halsen under ngt, böja huvudet osv. under ngt. Lundberg Paulson Erasmus 16 (1728; i bild). (Erik Johansson Vasa) lutade oförskräckt sitt grå hufvud under bödelsbilan. Fryxell Ber. 3: 3 (1828).
b) i uttr. luta sitt huvud (till vila), lägga sig för att vila. HC11H 5: 59 (1671). Almqvist DrJ 61 (1834). särsk. (†) bildl., i uttr. luta sitt huvud, dö. Bellman (BellmS) 4: 87 (1769).
c) (†) bildl., i uttr. luta öronen l. sitt öra till ngn l. ngt, lyssna till ngn l. ngt. Svart Ähr. 87 (1560). Gud gästar de faderlösa vid sitt bord, och till enkans böner lutar han sitt öra. Almqvist Kap. 32 (1838).
d) (i fackspr.) låta (ngt) bilda en vinkel mot ngt, placera (ngt) så att det bildar vinkel mot ngt. Rålamb 8: 93 (1691).
III. refl.
1) böja sig framåt l. nedåt, intaga en lutande ställning; jfr I 6; äv.: stödja sig mot ngn l. ngt; äv.: hava en lutande ställning, luta. När så war giort, luthe K. M. Sigh til them (dvs. de knäböjande hertigarna). Tegel E14 331 (i handl. fr. c. 1565). Det mångbesjungna Fiskartorpet lutade sig sorgligt midt i en bortdöende natur. Cygnæus 4: 29 (1838). Siwertz JoDr. 61 (1928). (†) (Sigrid) lutar sig på Maria. Gustaf III 2: 111 (1783). — särsk.
a) (†) buga sig (såsom tecken på vördnad); jfr I 6 a. Forsius Fosz 40 (1621). Eurén Kotzebue Cora 127 (1794).
b) (i vissa trakter) sätta sig l. lägga sig för att vila l. sova; äv.: vila, sova. Innan han lutar sig till sömns, tänker han i sitt hjerta: Gud ser mig. Almqvist Arb. 15 (1839). Du kan luta dig på salssoffan en stund ... Jag skall gå efter en filt åt dig. Benedictsson Peng. 196 (1885). Siwertz Tidsdr. 47 (1933).
c) (mindre br.) bildl., i uttr. luta sig på l. till l. mot ngn l. ngt, finna stöd l. tröst hos l. i l. lita till ngn l. ngt; förr äv. hava ngt att luta sig under, hava ngn tillflyktsort. RP 16: 228 (1655: luta sigh under). Iag har ingen Menniska på Jorden att luta mig till mer än honom. VDAkt. 1712, nr 180. Det unga .. torparfolket .., som i hungrens stunder .. intet annat hade att luta sig till, än bara sin potatis. Almqvist Grimst. 25 (1839). Runeberg 4: 135 (1857).
2) (†) sänka sig; om solen: gå ned; jfr I 7. Tungan (på vågen), hwilken altijd lutar sig til then Skålen som swårest vthi är. Schroderus Waldt 62 (1616). Solen sig lutar mot hafvet alltre'n. Atterbom Lyr. 3: 152 (1820). jfr: Qvällen lutar / Sig till natt nu alltmer och mer. Böttiger 3: 244 (1846, 1858).
IV. (†) dep.: luta sig (se III 1). Lycklig den, som när hans hjerta brister, / Har ett bröst som ditt att lutas till! Leopold 2: 212 (1815). Atterbom LÖ 1: 175 (1824).
LUTA EMOT10 04, äv. MOT4. till I 3: bära uppför; äv. opers. Forsström Dagb. 87 (1800; opers.). TurÅ 1902, s. 246. —
1) till I 2. Omkring eld-staden (i pörtena) är uprätt värke, som lutar ihop ofvantill. Hülphers Dal. 310 (1762).
3) till II, i uttr. luta ihop huvudena l. sina huvuden, (böja huvudena tillhopa för att lågmält) samtala l. rådslå sinsemellan, luta huvudet ihop med ngn, samtala med ngn. Sedan nämnden hade lutat sina hufvud tillhopa och härom rådslagit (så osv.). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 324 (cit. fr. 1610). CAEhrensvärd Brev 2: 352 (1799). —
1) (†) till I 1. (Haman) lutadhe .. in på bencken ther Esther på satt. Est. 7: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: hade .. sjunkit ned mot den soffa).
LUTA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. [fsv. luta nidher]
3) (†) till I 9 a γ. Åhrstijden håller ey som förr sin wissa tiidh, / Medh hetan eller frost, alt synes som med strijd / Til falle luta neer. Lucidor (SVS) 374 (1674).
4) till II. FinKyrkohSP 2: 108 (1643). (Jag) lutar mitt hufvud ner mot min hand. Larsson Vandr. 37 (1909).
LUTA OMKULL10 04, äv. IKULL04. (mindre br.) till III 1, refl.: lägga sig till vila. Bellman SkrNS 1: 39 (c. 1770). Högberg Storf. 214 (1915). —
1) (föga br.) till II. Agrell Maroco 1: 26 (1789, 1796). AAGrafström 1: 223 (1826, 1864). särsk. (†) i uttr. luta sina huvuden samman, övergående i bet.: samtala, rådslå. Celsius G1 1: 12 (1746). Börjesson C12 81 (1858).
LUTA TILL10 4. särsk. (†) till II c, bildl., i uttr. luta örat l. öronen till l. luta till med öronen, vända öronen till för att lyssna. Schroderus Os. III. 1: 33 (1635). Österling Ter. 3: 175 (1708). jfr TILLUTA. —
LUTA UT10 4.
LUTA ÖVER10 40.
2) bildl., till I 9 e, f: tendera åt ngt håll; bliva hågad för ngt. Svea 14: 111 (1831). MeddSlöjdF 1897, 2: 7.
Ssgr (till I; i sht I 2): LUT-BRÄCKA, r. l. f. växten Saxifraga cernua Lin. (med lutande blommor); jfr GRODD-BRÄCKA. Nyman VäxtNatH 2: 17 (1868). —
-SKÄRA, r. l. f. växten Bidens cernua Lin. (med lutande blommor), gulskära, nickskära. Nyman HbBot. 263 (1858).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content