[fsv. häver, duktig, sv. dial. häv, häver, duktig, rask, stolt, bra, präktig m. m.; motsv. isl. hæfr, brukbar, nyttig, nor. dial. hæv, duktig, rask, nyttig, förträfflig m. m.; av ett germ. hǣƀia-, till HAVA, v.; eg.: värd att hava. — Jfr HÄVLIG]
(numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat)
1) om person (ngn gg om djur).
a) duglig, duktig; rask; käck; äv. allmännare: präktig, förträfflig, ”gäv”. (Man) mosthe .. aff barnom och ÿnglinghom vpfödha forstondigha och häffua männ. LPetri Œc. 44(1559). Een wacker Jomfru .., / rätt häff war hon. Prytz OS D 1 b(1620). (Stridshästen) heelt kiäk och häfwer / Gåår fram moot Fienden. Spegel GW 231(1685). Häv, Häver, adj. Käck, hurtig, glad. Schultze Ordb. 1847(c. 1755). Sådan var denna skola, i hvilken jag icke blef just häf. Nygård Päivärinta Bild. 4: 154(1887). Häf å hästrygg, snar i båt och böljor vreda, / snäll å skidor. Lindqvist Rim 1: 357(1902, 1907).
b) stolt; vanl. med nedsättande bet.: ”dryg”, högmodig, kaxig. Han (gör) sigh så mycket häff / Moot de små Barnen, som en räff / Moot giässen. Kolmodinus Gen. E 1 b(1659). Det som var för fånigt att kunna sägas på svenska, fick, sagdt på latin, en lärd varlek och häfva later. VRydberg(1872) hos Warburg Rydbg 1: 60. (Hon) var så glad och häv över gubben sin! Högberg Storf. 97(1915).
2) om sak: användbar, duglig; bra, präktig, förträfflig; särsk. i uttr. inte för häv, inte för bra, inte för ”rar”, dålig, usel. Risingh LandB 24(1671). Det är .. lätt at döma, huru häfva de (dvs. skeppen) skulle kunna vara, som en Philosophiæ Baccalaureus hade i hast låtit uptimra. Roman Holbg 267(1746). Gästningen är inte för häf här i gården. Högberg Vred. 1: 197(1906). Att det inte var vidare hävt jobb. Mörne Väg. 18(1927).
SAOB
