HÖR, sbst.2, n.; best. -et.
(†) gehör, ”villigt öra”, beaktande, uppmärksamhet; särsk. i vissa förb., ss. giva ngn hör, skänka ngn sin uppmärksamhet, hava hör hos l. med ngn o. d., hava gehör hos ngn, äga inflytande hos ngn, äv.: hava god hand med ngn. G1R 10: 47 (1535). Inge frelsessmän eller hofmän hafwe någott höör hoss almogen. Därs. 14: 316 (1542). (Greven av Oldenburg) kunne .. vare E. K. M:tt myckitt nyttigh, thy hann .. haffver gott höör medh krigzfolk. Därs. 29: 589 (1559). Skal man .. geffua sådanom Lärarom intet höör, som öpna dörena och porten gaaffuelswijdt, för wårt förderffuada Kött. PJGothus Os. 354 (1603). Ändoch thesse Folcken för Keysaren sigh beklagade, funno the lijkwäl intet höör. Brask Pufendorf Hist. 290 (1680).
SAOB
