[av I, prep. o. adv.2, o. BORRA, v. 1; jfr d. ibore]
(i fackspr.) borra (ngt) i ngt.
1) med obj. som uttrycker resultatet. Et bräde med ibårade hål. SvMerc. 1: 666(1756).
2) med obj. som betecknar det föremål som föres l. drives in i det borrade hålet. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 70(1881). Metoden att med iborrade centrumtappar fästa styckena vid varandra. Landsm. XVIII. 1: 19(1912).
