SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IDIOM id14m, n. (SvLittFT 1834, sp. 819, osv.) ((†) r. l. m. Leopold 3: 452 (1794, 1816), Svea 2: 32 (1819)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. = l. -er. Anm. I ä. tid användes stundom lat.-grekisk form av ordet: Idioma, (dvs.) egit mål. Swedberg Schibb. 275 (1716).
Etymologi
[jfr t. o. eng. idiom, fr. idiome; av (lat. idioma, av) gr. ἰδίωμα, egen(domlig)het, karakteristiskt uttryckssätt, till ἲδιος (se IDIO-)]
i sht språkv.
1) (för ett folk l. land l. en trakt egendomligt) språk l. tungomål; dialekt, munart; stundom äv. om enskild persons språk (för så vidt det erbjuder påfallande o. karakteristiska drag); äv. i överförd o. bildlig anv. Leopold 3: 452 (1794, 1816). I Sanskrit-författarnes dramatiska arbeten träffar man vissa stycken, författade på några från det classiska språket afvikande idiomer. Svea 2: 29 (1819). Den kanoniska imitationen är det idiom, i hvilket de gamle mästarne helst och naturligast uttrycka sig. Wegelius Musikl. 2: 64 (1889). De sydfranska idiomerna. PT 1904, nr 198, s. 3. Nordström Amer. 71 (1923).
2) (numera knappast br.) språkegendomlighet, idiotism. Om idiomerna essere, stare, avere a — är förut nämdt. Lindströmer ItGr. 135 (1803).
Spoiler title
Spoiler content