SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IDIOTI id1iωti4, äv. -o- l. -å-, r. (f. Björkman (1889), WoJ (1891)); best. -en l. -n; pl. (vard., i bet. 2) -er.
Etymologi
[jfr t. idiotie, eng. idiocy, fr. idiotie; till IDIOT]
1) i sht psykiatr. motsv. IDIOT I 2, benämning på de höggradigaste formerna av utvecklingshämning l. sinnesslöhet hos människan: sinnesslöhet, andesvaghet; äv. i uttr. moralisk idioti o. d. Hygiea 1857, s. 301. Man plägar särskilja tvenne former af .. (idiotien), nämligen endemisk idioti eller kretinism och sporadisk idioti. LfF 1907, s. 2. (Vissa slag av idioter) regeras helt och hållet av sina egna lustar, och som de .. icke bekymra sig om andras lidande eller om givna föreskrifter, komma de ofta i konflikt med lagarna, begå brott. Ett sådant tillstånd .. kalla vi moralisk idioti. Svenson Sinnessj. 109 (1907). Gadelius Själsl. 1: 345 (1921).
2) (vard.) motsv. IDIOT I 3: ärkedumhet, fånighet; synnerligen dumt yttrande l. dum handling. Didring Malm 2: 50 (1915). Ej bara kärleken utan även sinnligheten låter lura sig att göra något som man vet alldeles säkert vara idioti. OoB 1930, s. 118.
Spoiler title
Spoiler content