[jfr t. o. eng. idiom, fr. idiome; av (lat. idioma, av) gr. ἰδίωμα, egen(domlig)het, karakteristiskt uttryckssätt, till ἲδιος (se IDIO-)]
i sht språkv.
1) (för ett folk l. land l. en trakt egendomligt) språk l. tungomål; dialekt, munart; stundom äv. om enskild persons språk (för så vidt det erbjuder påfallande o. karakteristiska drag); äv. i överförd o. bildlig anv. Leopold 3: 452(1794, 1816). I Sanskrit-författarnes dramatiska arbeten träffar man vissa stycken, författade på några från det classiska språket afvikande idiomer. Svea 2: 29(1819). Den kanoniska imitationen är det idiom, i hvilket de gamle mästarne helst och naturligast uttrycka sig. Wegelius Musikl. 2: 64(1889). De sydfranska idiomerna. PT 1904, nr 198, s. 3.Nordström Amer. 71(1923).
2) (numera knappast br.) språkegendomlighet, idiotism. Om idiomerna essere, stare, avere a — är förut nämdt. Lindströmer ItGr. 135(1803).
