IDIOTISM id1iωtis4m, äv. -o- l. -å-, r. (m. Weste, Lundell (1893)); best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet med lat. böjning: Idiotismi. Swedberg Schibb. 178 (1716; nom. pl.). Idiotismos. Därs. (ack. pl.).
Etymologi
[jfr t. idiotismus, eng. idiotism, fr. idiotisme; av gr. ἰδιωτισμός, för gemene man utmärkande sätt att uppträda l. uttrycka sig, vardagsspråk, vardagsglosa, språkegenhet, till ἰδιώτης (se IDIOT)]
I. om ngt för ngnting utmärkande l. karakteristiskt.
1) språkv. för ett språk egendomligt ord l. uttryckssätt l. karakteristisk vändning (som icke låter sig ordagrant återgiva på ett annat språk); språkegenhet. 2RA 3: 1341 (1734). Danska idiotismer träffas nästan på hvar sida (i en viss översättning från danskan). JournSvL 1797, s. 397. Hvart språk har sitt särskilta lynne, sina idiotismer (egenheter). Moberg Gr. 6 (1815). PedT 1894, s. 35.
2) (†) i allmännare anv.: egendomlighet utmärkande för ett land l. folk (o. utan direkt motsvarighet på annat håll). Törneros Brev 2: 312 (1833; uppl. 1925). (Englands) berömda, ur egna öden egendomligt utbildade konstitution (i sjelfva verket en Britisk idiotism, och föga tjenlig till allmänt bruk). Geijer I. 7: 135 (1835).
II. med anslutning till IDIOT.
