SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IDIOTISERA id11tise4ra l. -ωt1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr eng. idiotize; jfr äv. gr. ἰδιωτίζειν, framställa ngt på vanligt språk; till IDIOT I 3]
1) (vard.) göra (ngn) dum, apatisk o. tankeslö; äv. refl.; i pass. med intr. bet.: bliva fördummad l. förslöad; abs.: värka fördummande l. förslöande. Du tror, att jag skall bli ett mönster för hustrur, bara jag hunnit bli tillräckligt idiotiserad här nere (i den här småstadshålan)? Lundquist Smink 128 (1887). Man idiotiserar sig, tar frisk luft och solbad. Strindberg Blomst. 34 (1888). Är verkligen äktenskapet till den grad idiotiserande, att det inte är möjligt (för en gift kvinna att studera)? Edgren Kom. 48 (1891).
2) (vard., mindre br.) tänka l. yttra en dumhet l. dumheter l. ”idiotiska” saker. Cavallin Stevenson Söderh. 131 (1897). Hvad fan är det inspekt — fogden, ville jag säga, idiotiserar om idissla och hö och nöt? Procopé Insp. 105 (1915).
Spoiler title
Spoiler content