SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IDRA, v., o. IDRAS, v. dep., anträffade bl. i inf.
Etymologi
[fsv. iþra, känna sorg l. förtrytelse (över ngt), iþras, ångra, förbittras, sv. dial. idras, våndas m. m., itra sig, ångra sig, motsv. isl. o. fnor. iðra, göra (ngn) bedrövad, iðrast, bliva bedrövad, ångra sig, nor. dial. ira, ångra m. m., irast, ängslas för (ngt) m. m., ävensom, med annan stamavledning, got. idreigō, ånger, idreigōn, ångra, fsv. iþroghe, ånger, idhroghas, ångra sig; av germ. iðra- (motsv. lat. iterum), ånyo, om igen. — jfr IDER, sbst.3]
(†)
1) dep., opers. med indir. personobj.: ångra (ngt). Det skall eder ångra, / Eder odådh skall eder ijdras. UHiärne Vitt. 90 (1665).
2) dep. o. akt.: känna ånger, ångra sig. Verelius 303 (1681). Så at Gud uti sin Hembd begynte idras. Spegel GW 116 (1685). Botin SvSpr. 105 (1777).
Avledn. (†): IDRAN, r. l. f. [jfr isl. iðran, ånger] ånger. Spegel 201 (1712).
IDROG, adj. (-og 1564. -ug 1582) [fsv. idhrogher, ångrande, ångerfull] som känner ånger, ångerfull. Itt ijdrogt och troghet hierta. LPetri 1Sänd. A 2 a (1564). PErici Musæus 1: 209 a (1582).
Spoiler title