IDUMÉ id1ume4 l. i1d-, l. -ɯ-, m.; best. -n l. -en; pl. -er; äv. IDUMEER -me4er, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(idumeer (-méer), pl. 1649 osv. idumeer (-méer), sg. 1807—1907)
Etymologi
[jfr t. idumäer; ytterst efter gr. Ἰδουμαῖος, till Ἰδουμαία, benämning på Edom (jfr EDOMÉ)]
invånare i det nya Edom i södra delen av Juda, från den hellenistiska tiden benämnt Idumeen; förr äv. om invånare i det gamla Edom: edomé. Kalff JUggla B 2 b(1649). (David) kunde .. Idumeer och Amalekiter vnderkufwa. Isogæus Segersk. 612(c. 1700). Bäckström Benzelius 121(1734). 2NF 6: 1372(1907).
SAOB
