SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IDYLLISK idyl4isk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr d. idyllisk, t. idyllisch, eng. idyllic, fr. idyllique]
adj. till IDYLL.
1) litt.-hist. o. konst. till IDYLL 1. Horatii idylliska oder. Höijer 3: 369 (c. 1810). Idyllisk poesi. Cavallin (1875). Gesner, Salomon, f. 1730 † 1788. Tysk (schweizisk) idyllisk skald. Kellgren BrefClewbg Ind. VIII (1894).
2) till IDYLL 2. Det sentimentala .. upkommer .. vid naturens betraktande, [och är] ifrån denna synpunkt det idylliska. Höijer 3: 376 (c. 1810). — särsk.
a) om trakt, landskap (l. föremål däri) o. d.: landtligt fridfull, ljuv, täck, ”smånätt”. Almqvist Går an 117 (1839). Ett idylliskt landskap med en ko invid en grind. Lundgren MålAnt. 3: 90 (1873). Borgholms lilla idylliska badort. SvD(A) 1930, nr 32, s. 8.
b) om liv, framträdande, form, framställning, ämne o. d.: som är kännetecknat (kännetecknad) av enkelhet, frid o. harmoni o. frihet från förkonstling; ljuv, behagfull. Jag tycker mycket om dem (dvs. Tegnérs Nattvardsbarnen), i synnerhet den idylliska inklädningen. Geijer I. 8: 460 (1821); jfr 1. (Scheffer) lefde i idyllisk ro på sitt Ek. Odhner i 3SAH 6: 206 (1891). Böök 4Sekl. 139 (1928).
Spoiler title
Spoiler content