SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IMMANENS im1anän4s, r.
Etymologi
[jfr t. immanenz, eng. immanence; till IMMANENT]
(i fackspr., i sht filos. o. teol.) förhållandet att vara immanent. Atterbom i Phosph. 1813, s. 363. Själens absoluta immanens i den kroppsliga organismen. Trana Psych. 2: 96 (1847). Menniskoslägtets utveckling beror .. af Guds immanens (oskiljaktiga innevaro) i verlden. VRydberg (1858) hos Nilsson SvRom. 481. Aulén AllmTron 130 (1923).
Ssg: IMMANENS-FILOSOFI(EN). filos. namn på en riktning inom den nyare tyska filosofien som utgår ifrån att allt varande är innehåll i ett medvetande o. således immanent i ett medvetande. 2NF 24: 1225 (1916). NoK 39: 99 (1925).
Spoiler title
Spoiler content