SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IMMA im3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, IMNING (i bet. 2).
Ordformer
(i(i)ma 1681—c. 1755 (ss. biform till imma). imma 1745 osv.)
Etymologi
[sv. dial. imma, ånga, i Finl. äv.: skimra, motsv. d. dial. (Bornh.) o. nor. dial. ima; till IMMA, sbst.]
1) motsv. IMMA, sbst. 1.
a) utsända l. avgiva imma; ånga; äv. opers. Det immar i brygghuset, av hästarna. Verelius 57 (1681). Spiror glimma, / Taken imma / Utaf solens heta strimma. CFDahlgren 2: 249 (1837). Strömmingen immar på faten. Strindberg Hems. 75 (1887). TurÅ 1910, s. 287.
b) om luft, ånga o. d.: sväva l. röra sig i form av imma l. dis, ånga, ryka; äv. (i Finl.): skimra, flamma. Bellman 2: 155 (1783). Ångan immade varm ur den bördiga marken. Kullberg Bref 1: 221 (1844). Luften står immande / guldljus kring solklotets stigande bål. Erdtman Sav 8 (1919, 1927). — jfr UPP-IMMA.
2) motsv. IMMA, sbst. 2.
a) tr.: betäcka l. överdraga (fönsterruta, glasögon o. d.) med imma. Ångan .. immade kajutans fönsterrutor. Lundquist Daudet Niv. 14 (1890). Helens bror tog monokeln från ögat, immade den (gm att andas på den), torkade den och satte den åter på sin plats. Bergman JoH 86 (1926).
b) refl. o. i pass. med intr. bet., om fönsterruta, glasögon o. d.: betäckas l. överdragas med imma; äv. opers. Carafer med krystall-klart vatten, så kallt och friskt att det immade sig utanpå glaset. Knorring Förh. 3: 96 (1843). Edgren Lifv. 1: 168 (1883; refl.). Äfven ögonen blefvo tomma. De immades och slocknade. Lundqvist Zola Grus 487 (1892; i skildring av en döende). Söderström LäkKvacksalv. 180 (1926; refl.).
c) intr. = b; äv. opers. Bellman SkrNS 2: 309 (c. 1780). Det immar på rutan. Cederschiöld Ordlek. 72 (1910). Rutorna immade duktigt. Heidenstam Svensk. 2: 253 (1910).
Särsk. förb.: IMMA BORT10 4. (mindre br.) till 1 b, om vatten o. d.: avgå i form av imma. Klingenstierna Musschenbroek 277 (1747). Grafström Kond. 199 (1892).
Spoiler title
Spoiler content