SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IMMANERA im1ane4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr t. immanieren; av lat. immanere, av in- (se IN-, pref.1) o. manere, förbliva (ngnstädes). — Jfr IMMANENS, IMMANENT]
(i fackspr., i sht filos. o. teol., föga br.) vara immanent (i ngt). Stagnelius (SVS) 4: 325 (c. 1820). Bestämningen .. uttrycker begreppet, sådant detta i det Enskilda immanerar. Snellman ElCurs. 2: 93 (1840).
Spoiler title
Spoiler content