IMMITTERA im1ite4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr IMMISSION.
Etymologi
[av lat. immittere, införa ngn l. ngt i ngt, av in- (se IN-, pref.1) o. mittere, sända (se MISSION)]
1) (i fråga om ä. sv. förh. samt i Finl.) jur. i uttr. immittera ngn i ngt, förr äv. (enst.) immittera ngn ngt l. immittera ngn med ngt, om offentlig myndighet: bevilja ngn immission (se d. o. 1) i ngt. Almquist CivLokalförv. 3: 319(i handl. fr. 1630). Men i fall thee thet (dvs. skulden) icke skulle præstera (i pänningar), då låta immittera Jomfru Anna Maria Soop i Sahl. Herr Åke Åkesonns faste arff. HSH 10: 102(1681). LMil. 4: 1027(1697). JHoghusen(1709) hos Trolle-Bonde Hesselby 284. SvFinLagt. (1883).
2) (†) om myndighet: insätta (ngn i en befattning), förordna (ngn att inneha en tjänst). Munthe FortifH 4: 638(cit. fr. c. 1750).
