IMMUN imɯ4n, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. immun, eng. immune; av lat. immunis, fri (eg. från tjänst l. skatt), äv.: oskadad, av in- (se IN-, pref.2) o. munia, skyldigheter, ss. tjänst o. skatt (jfr KOMMUN). — Jfr IMMUNISERA, IMMUNITET]
eg.: oantastbar.
1) entomol. om fjäril: ”skyddad”. (Danainerna räknas) till de fjärilar, som äro ”immuna”, d. v. s. till följd af vidrig smak och lukt skys af insektätande djur. 2NF 20: 257 (1913).
2) i sht med. oemottaglig (för en infektionssjukdom l. för invärkan av ett gift); förr vanl. med prep. för, numera vanl. med prep. mot. Patienten har blifvit .. immun för .. (ett visst slags) var. Hygiea 1863, s. 76. Djur .., som .. gjorts immuna mot sjukdomen. 2NF 24: 134 (1916). Söderström LäkKvacksalv. 106 (1926). — särsk. bildl. Du har en förmåga att göra dig immun mot andras inflytelser. Strindberg GötR 274 (1904).
Ssgr (till 2; med.): A: IMMUN-KROPP. vid inträngande i l. införande i djurorganismen av ett kroppsfrämmande ämne (ss. bakterier, proteiner o. d.) i organismens serum bildad ”motkropp” vilken på ett specifikt sätt värkar hämmande l. förstörande på det primärt inkomna, motkroppsframkallande ämnet o. på så sätt gör organismen immun mot detta, antikropp, skyddskropp; äv. i inskränktare anv.: amboceptor. SArrhenius i Hygiea 1904, s. 1336. 2NF 34: Suppl. s. 171 (1922). Reaktionen används för att utröna .. om ett serum från en ifrågasatt kräftpatient innehåller immunkroppar mot extrakt af en säker kräftsvulst. Därs. 37: 497 (1925). (Sambandet) mellan Metjnikovs rent cellulära uppfattning av fagocytosen o. läran om de i vävnadsvätskorna förekommande immunkropparna. SvUppslB 13: 937 (1932). —
