IMMORALITET im1ωral1ite4t l. 01004, r. l. f.; best. -en; pl. (i konkretare anv.) -er.
Etymologi
[jfr t. immoralität, eng. immorality, fr. immoralité; bildning till lat. in- (se IN-, pref.2) o. lat. moralis, som rör sederna, moralisk (se MORAL)]
förhållande(t) att vara immoralisk; äv. konkretare. LittT 1797, s. 22. Gudsfruktan och seder (förbättras) ej genom den immoralitet och irreligiositet som anse alla medel för goda. Geijer I. 6: 166(1839). Sylwan (o. Bing) 1: 109(1910).
