IMPERSONELL im1pärsonäl4 l. -ær-, l. 01—, l. -å- l. -ω-, äv. IMPERSONEL -ä4l, ngn gg IMPERSONAL -a4l (immpärsonä´l Dalin), adj.; adv. -T.
Ordformer
(-al 1807—1928. -el 1837—1904. -ell 1815 osv. Anm. Den lat. neutralformen impersonale förekommer stundom i ä. tid i bet.: opersonligt verb (Andersson (1845, 1857), Dalin (1852)), liksom det fullständigare uttr. verbum impersonale (Molander Förespel 12 (1753)); jfr a)
Etymologi
[jfr eng. impersonal, fr. impersonnel; av senlat. impersonalis, av in- (se IN-, pref.2) o. personalis (se PERSONELL)]
(numera föga br.; se dock b) opersonlig. Weste (1807). Det prononcerat individualitetslösa och impersonala hos Platon Karatajev. OoB 1928, s. 488. — särsk.
a) språkv. om verb, konstruktion, det opersonliga ”det” o. d.: opersonlig. Impersonella (opersonliga) kallas de Verber, som ej antaga någon pronominal Pers., utom neutret det; t. e. det regnar. Moberg Gr. 42 (1815). Impersonella Neutret Det. Därs. 267. Uppström GotBidr. 35 (1868). Auerbach (1909).
