IMPERTINENS im1pärtinän4s l. -ær-, l. impær1- (immpärtinä´nns Dalin), r. (m. Sundén 1: 413(1886), Björkman(1889); f. Dalin(1852), Lundell(1893)); best. -en; pl. (i konkretare anv.; jfr slutet) -er.
[av fr. impertinence; jfr t. impertinenz, eng. impertinence; till IMPERTINENT]
förhållandet att vara impertinent, respektlöshet, näsvishet, oförskämdhet. Sturske Giästgifvares impertinence. NoraskogArk. 6: 17(1768). (Talleyrand) hade, med den lugna impertinens som var honom egen, uttryckt sin förvåning öfver att (osv.). Forssell i 3SAH 3: 370(1888). — särsk. konkretare: respektlös(t) l. näsvis(t) ord l. yttrande l. handling; respektlöshet, näsvishet. SC 1: 541(1820). (J. V. Snellmans) lilla blad ’Spanska flugan', .. där han lät sina impertinenser ganska fritt surra i höga vederbörandes öron. NordT 1925, s. 89.
