IMPERTINENT im1pärtinän4t l. -ær-, l. impær1- (immpärtinä´nnt Dalin), adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[av fr. impertinent; jfr t. o. eng. impertinent; ytterst av lat. impertinens (gen. -entis), eg.: som icke hör till ngt, i mlat.: opassande, plump, grov, av in- (se IN-, pref.2) o. pertinens, p. pr. av pertinere, eg.: sträcka sig i riktning mot ngt, beröra, angå, av per- (se PER-) o. tenere, hålla (se TENOR, TÄNJA)]
om person: som uppträder utan den respekt l. hänsyn som man är skyldig äldre l. överordnade l. över huvud sina medmänniskor, som tar sig friheter, respektlös; om sak (i sht om ton, sätt, om yttrande l. brev l. om begäran): som vittnar om dylikt uppträdande; näsvis, oförskämd; äv. i överförd anv. RP 1: 154 (1629). Thieden är migh alt för kort, at swara Johan Sparre på thes impertinenta breff. CSparre (1690) i SvBrIt. 2: 24. Så'na impertinenta kort. Blanche Läk. 49 (1846; om dåliga kort i kortspel). Den impertinenta och spirituella Odette. Siwertz Varuh. 115 (1926). Max tilltalade honom med så utsökt impertinent älskvärdhet, att den stackars gossen såg rött. Bergman JoH 40 (1926). — särsk. (skämts.) ss. förstärkningsadv. De mörkgröna alarna bli impertinent stora och lurfviga (i Västergötland). Geijer Brev 218 (1827).
