IMPRIMATUR im1prima3tur2, n.; i best. anv. utan slutartikel; pl. (föga br.) =.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. imprimatur; av lat. imprimatur, må tryckas, pr. konj. 3 pers. sg. pass. av imprimere (se IMPRIMERA)]
1) (numera nästan bl. i fråga om utländska förh.; jfr anm.) anteckning bestående av ordet imprimatur vilken av en censor l. granskare skrives på ett arbete som skall tryckas, angivande hans tillstånd till tryckningen (i vissa fall äv. utsatt i den tryckta boken). (Censorn må) under sin censur antaga (brud- och begravningsskrifter) och .. de dugelige med ett imprimatur underskrifwa. Schück SvFörlBokhH 1: 245 (i handl. fr. 1686). Imprimatur And. Ol. Rhyzelius, S. S. Theol. Doct. & Episc. Linc. Spener GudelTank. Titelbl. (c. 1750; tryckt i Linkpg). Pfeiffer (1837). Anm. Oeg. användes ordet ännu av vederbörande fakultets dekanus på det för spikning avsedda exemplaret av doktorsavhandling, angivande att han värkställt den granskning av innehållet som enl. statuterna fordras, för att avhandlingen skall få ventileras.
2) tryckningstillstånd utfärdat av censor l. granskare (eg. gm ett på arbetet skrivet imprimatur; jfr 1), äv. allmännare: tryckningstillstånd. GJEhrensvärd Dagb. 1: 290 (1779). (Jag begagnar för min bok) dokumenter, tryckta och otryckta, offentliga och enskilda (beträffande vilka jag erhållit författarnas imprimatur). Steffen Krig 1: 42 (1914). (Den katolska kyrkan) förbjuder .. utgifvandet af religiös litteratur utan vederbörande biskops imprimatur. 2NF 23: 780 (1915); jfr 1. Utfärda imprimatur. Pleijel Herrnh. 213 (1925).
