IMPROBATUR im1prωba3tur2, äv. -pro- l. -prå-, n.; i best. anv. utan slutartikel; pl. =.
Etymologi
[av lat. improbatur, han ogillas (underkännes), pr. ind. sg. 3 pers. pass. av improbare (se IMPROBERA b slutet)]
(förr) examensbetyg angivande att vederbörande icke blivit godkänd, ”underkänd”. Improbatur, admittitur, approbatur, cum laude approbatur, .. laudatur, .. termer .. kända och antagna, såsom i samma ordning utmärkande graden af den sökandes skicklighet. FörslSkolordn. 1817, s. 44. Östergren (1928). — särsk. (†) övergående i bet.: underkännande, kuggning. Om ett Improbatur i Th(eologiska) Fakulteten afskär möjligheten af ny pröfning inför Dom-Kapitlet, utgjorde föremålet för en vidlyftig diskussion. Tegnér (WB) 8: 202 (1837).
