INAPPELLABEL in1apäla4bel l. -pel-, l. 01—, adj. -bla.
Etymologi
[jfr t. inappellabel, eng. inappellable; av IN-, pref.2, o. APPELLABEL]
(numera föga br.) jur. om underrätts dom o. d.: som icke kan hänskjutas till högre rättsinstans. Andersson (1857). 2NF (1909).
Avledn.: INAPPELLABILITET1010104 l. 010—, r. (l. f.). [jfr t. inappellabilität, eng. inappellability] statsv. den egenskap hos statsmakten att den icke har över sig någon högre rättsinstans till vilken man kan appellera o. att således ingen har rätt att ändra l. upphäva dess beslut. Biberg 1: 221 (c. 1820). Boström Statsl. 16 (1859).
