INANITION in1anitʃω4n l. 01—, l. -iʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (knappast br.) -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. inanition, av lat. inanitio (gen. -ōnis), uttömmande, vbalsbst. till lat. inanire, tömma, utmatta, avledn. av inanis, tom, med tom mage, hungrig]
med. o. fysiol. tillstånd av kraftlöshet l. utmattning, ofta uppträdande vid långvarig brist på (tillräcklig) föda l. vid tärande sjukdom, ss. tuberkulos l. kräfta. Pfeiffer(1837). Den ämnesförlust, som kroppens väfnader genom långvarig inanition undergå. NF 7: 80(1883). Sundberg(1926).
Ssg: INANITIONS-DÖD, r. l. m. fysiol. död till följd av inanition. NF 7: 498(1883). 2NF 12: 460(1909).
