INCITATION in1sitatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. inzitation, eng. o. fr. incitation; av lat. incitatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till incitare (se INCITERA, v.2)]
(i fackspr., särsk. med.-hist.) retelse, retning, uppäggande. En abnorm incitation förändrar (enl. Browns incitationsteori) blodets qvantitet och qvalitet. TLäk. 1833, s. 255. Tholander Ordl. (c. 1875). 2NF 4: 302 (1905).
Ssgr (i fackspr.): INCITATIONS-MEDEL. uppiggande l. stimulerande medel. Atterbom Minn. 416 (1818). —
-TEORI(EN). med.-hist. benämning på en i sht i slutet av 1700- o. början av 1800-talet utbredd, från engelsmannen John Brown († 1788) härstammande medicinsk åsikt enl. vilken livsprincipen var känslighet för yttre påvärkningar (retbarhet) o. alla sjukdomar uppkommo på grund av antingen för svaga l. för starka retningar. Phosph. 1810, s. 255. ASScF 5: Minnestal s. 7 (1857).
