INDEKORUM in1dekω3rum2, äv. -kå3r-, sällan1040, n.; i best. anv. utan slutart.
Etymologi
[av lat. indecorum, n. sg. av indecorus, adj., av in- (se IN-, pref.2) o. decorus (se DEKORUM)]
(med anstrykning av lärt spr., föga br.) opassande beteende l. handlingssätt, ohöviskhet, oanständighet. Så snart i dessa rörelser (dvs. i det tvungna och disharmoniska i det yttre skicket) röjer sig den minsta oanständighet, den finaste soupçon af indecorum. BEMalmström 7: 400 (1845). NF (1883). Ekbohrn (1904).
