[jfr t. indikativ, eng. indicative, fr. indicatif; av lat. indicativus, adj., ägnad att utvisa ngt, avledn. till indicare (se INDICERA). — Jfr INDIKATIV, sbst.]
språkv. adj. till INDIKATIV, sbst.:indikativisk. Indikativa verbformer. Weste(1807). Rydqvist SSL 1: 373(1852). Aldrig förekommer der (dvs. i äldre bekännelseskrifter) det imperativa ”du skall tro”, utan alltid i stället det indikativa ”jag tror”. Sundberg Bekänn. 7(1879). LoW(1889).
