INDISPONERAD in1dispωne4rad l. 01—, äv. -po- l. -på-, i Sveal. äv. -e3rad2, p. adj.; n. -at. Anm. Tidigare användes äv. den fr. formen indisposé: Swedberg Schibb. 277(1716: indispose), Ekbohrn(1868). Palmchron SundhSp. 281 (1642) har formen indispost, som (så vida icke tryckfel för nyssnämnda fr. form föreligger) motsvarar ffr. o. ä. fr. indispost (av lat. indispositus).
Etymologi
[efter t. indisponiert, med anslutning till disponieren (se DISPONERA) efter fr. indisposé (jfr eng. indisposed); av IN-, pref.2, o. p. pf.-stammen i DISPONERA]
1) lindrigt sjuk l. illamående; opasslig; som icke är ”i god form”; ofta särsk. om sångkonstnär: (för tillfället) besvärad av (en lindrig) halskatarr l. heshet o. d. Hans Maj:t var något indisponerad af en förkylning. GJEhrensvärd Dagb. 1: 386(1779). Den store (skådespelaren började) .. att känna sig indisponerad och låta sjukrapportera sig allt oftare. Hedenstierna FruW 189(1890). Sångerskan var indisponerad. Cannelin(1921).
2) som icke är i stämning l. lynne (att göra ngt); icke upplagd; ohågad; olustig, ur humör. Gynther ConvHlex.(1846). WoJ(1891). ”Egendomligt med tidningar”, mumlade han (medan han åt sin färska sparris). ”Där är primörerna ofta just det ruttnaste, det färskaste det som luktar sämst ...” Nathan .. lyfte mödosamt två kupiga, olivgula ögonlock: ”Fortfarande indisponerad?” Siwertz JoDr. 366(1928).
