INDISPUTABEL in1dispɯta4bel l. 01—, äv. -pu-, adj. -bla.
Etymologi
[jfr t. indisputabel, eng. o. fr. indisputable; av senlat. indisputabilis, av in- (se IN-, pref.2) o. disputabilis (se DISPUTABEL)]
(mindre br.) odisputabel, obestridlig, oemotsäglig, oomtvistlig. Swedberg Schibb. 277 (1716). Dalin (1852). Ekbohrn (1904). — (†) Att Vallmarsvijk hörer under Fågelvijk, H. Exc:s Gref Horns Sätegård, och är indisputabel, så at hvarcken Norkiöping eller Söderkiöping bestrider det. 2RARP 5: 52 (1727).
