INDURATION in1dɯratʃω4n l. -ur-, äv. 01—, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr fr. induration; av lat. induratio (gen. -ōnis), till indurare (se INDURERA)]
numera nästan bl. med. förhårdning; i sht konkret, om gm förhårdning uppkommen sjuklig bildning i l. ombildning av organ l. kroppsparti, förhårdnad. VetAH 1800, s. 193. Kroppens leder (hos ekinodermerna), som egentligen äro indurationer af huden. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 294. Ofta (visade sig) ock indurationer hos Lefvern. Ilmoni Sjukd. 3: 502(1853). 3NF 8: 216(1927).
