INFAMI in1fami4, r. (f. Dalin); best. -en l. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet infamie)
Etymologi
[jfr t. o. fr. infamie, eng. infamy; av lat. infamia, till infamis (se INFAM)]
1) (†) ärelöshet; vanfrejd. Infamie uti Romerska Lagen blef et ord nästan utan all betydelse, just vid den tid, då man som mest ökade Registret å de brott, som dermed borde tecknas. Calonius 3: 64(1798).
2) vanheder, vanära; ofta konkret: handling l. yttrande som vanhedrar ngn, skamligt yttrande, skändligt dåd o. d. Luntor af infamie. Thorild(1792) hos Ljunggren SVH 1: 571. Polens högst skändliga delning (hvars brännande infami hvarje redlig man bör .. intill tidernas ända föreviga). Geijer I. 1: 110(1818). Jag får .. desto friare yttra mig öfver hans infamie, at för en lumpen penningevinst utgifva de Hemliga Handlingarna mot Gustaf 3, hvilka, såsom man sagt mig, han dessutom skall hafva stulit. HJärta(1823) i 3SAH XXXIX. 2: 10. Den infami, som i allmänna opinionen vidlådde bödelns yrke och person. 2NF 34: Suppl. 940 (1923). SvTidskr. 1931, s. 96.
