INFINITIV in3fini~ti2v l. 400~1, i ssgr äv. 1003~ (infiniti´v Weste, Dalin), r. l. m. ((†) n. Lindströmer, Gellerstedt Gläntor 157(1909)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er; äv. (numera bl. ngn gg) INFINITIVUS -us, r. l. m.; best. -tiven, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -tiver.
[jfr t. infinitiv, infinitivus, eng. infinitive, fr. infinitif; av lat. (Diomedes) infinitivus (näml. modus), det (till numerus o. person) obestämda (modus); jfr lat. (Quintilianus o. Priscianus) infinitus modus i samma bet. (jfr INFINIT b); ytterst efter gr. ἀπαρέμφατος; se vidare INFINITIV, adj.]
språkv. benämning på verbalform som angiver den handling l. det tillstånd som verbet betecknar, bestämd (bestämt) till tid, men icke till numerus l. person; ofta föregånget av ”infinitivmärket” att. Presens, perfektum, futurum infinitiv. Lindströmer ItGr. 125(1803). Verbets att-form kallas också infinitiv. Beckman SvSpr. 92(1904). Infinitivens ojämförligt vanligaste uppgift är att fungera såsom substantiv. Därs. 120. — särsk. i uttr. ackusativ l. objekt med infinitiv, se ACKUSATIV, sbst.,OBJEKT.
Ssgr (språkv.): INFINITIV-ADVERBIAL. adverbial som utgöres av en infinitiv. Brate SvSpr. 165(1898). —
-MÄRKE. det framför infinitiver använda ordet att (se ATT, inf.-märke), vilket är utmärkande för denna verbform. Lundell(1893). Infinitivmärket att uttalas mycket ofta å. Danell SvSpr. 62(1927). —
