SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OBJEKT objäk4t, n. ((†) r. l. m. l. f. Schück VittA 5: 157 (i handl. fr. 1762), Schröderheim Ant. 71 (c. 1795: en större objet)); best. -et; pl. = (Vinterbl. 1853, s. 218, osv.), äv. (numera mindre br.) -er (Schroderus Comenius 769 (1639), Östergren (1933)).
Ordformer
(objekt (-ct) 1639 osv. objet (-iet) 1731c. 1795)
Etymologi
[jfr t. objekt, eng. object, fr. objet; av mlat. objectum, substantiverat n. av lat. objectus, p. pf. av objicere, kasta l. anbringa ngt framför ngn, av ob, framför (besläktat med gr. ἐπί; se EPI-; jfr JÄMN), o. jacere, kasta (jfr INJICIERA, SUBJEKT m. fl.)]
föremål o. d.
1) (i fackspr., numera föga br.) till den yttre värkligheten hörande ting (som är givet l. tillgängligt för medvetandet gm sinnesåskådning). Konstsiyaren vtgrundar .. the syhnlighe objecter. Schroderus Comenius 769 (1639). Det äro .. svarta objecter på hvitt eller hvita på svart fält, som tydeligast böra skönjas. Edelcrantz Telegr. 55 (1796). Yttre objekter. Fock 1Fys. 334 (1854).
2) filos. ss. beteckning för allt som på ett l. annat sätt (gm sinnesåskådning l. föreställnings- l. tankevärksamhet) är givet l. tillgängligt för ett subjekt (o. uppfattas ss. skilt från detta); uppfattad (åskådad, föreställd) sak; tänkt sakförhållande. LittT 1795, s. 11. Alla föreställningar måste föreställa något, och detta Något som de föreställa, kallas deras Objekt (föremål). Tuderus Kiesewetter Log. 5 (1806). Då objektet, om man bortser ifrån alla dess särskilda bestämningar, närmast blott betyder ett något, som icke är jag, så kallades det af Fichte för icke-jaget. Nyblæus Forskn. I. 2: 261 (1875). Kunskapens sanning (är) aldrig identitet mellan kunskapen eller förnimmelsen sjelf och dess objekt eller föremål. Wikner Tidsex. 155 (1888). — jfr KUNSKAPS-, VARSEBLIVNINGS-OBJEKT m. fl.
3) (i sht i fackspr.) allmännare, ss. beteckning för en konkret l. abstrakt sak (äv. varelse) l. en grupp l. kategori av saker varemot en viss handling (ofta en undersökning l. beskrivning) l. en viss strävan l. känsla o. d. är riktad. Magister Ryden, som är notarius consistorii, har ock varit hans förfölielses obiet. KyrkohÅ 1912, MoA. s. 157 (1731). Som ingen vetenskap har flere objecter, än Historia Naturalis, så vore nödigt, at (osv.). Linné Bref I. 1: 135 (1747). (Hertel) gaf sina instrument (näml. mikroskop) en spegel, som, vridbar åt alla håll, kunde intaga alla möjliga lägen till objektet (dvs. det föremål som skulle förstoras). UB 2: 326 (1873). En stagnation på detta område (dvs. byggnadsvärksamheten) torde tvinga fram (kapital-)placeringar i andra objekt i större skala. TT 1927, Allm. s. 162; jfr 5. — jfr BESKATTNINGS-, BESTRAFFNINGS-, BYTES-, DEMONSTRATIONS-, KÖP-, PLACERINGS-, STUDIE-, UNDERSÖKNINGS-OBJEKT m. fl. — särsk. (†) övergående i bet.: föremål för klander l. kritik? Jag har tagit min Resolution, at omtrycka det bladet om svediande; och på slutet ej nämna et ord där om, så slipper jag at blifva object. Linné Bref I. 2: 165 (1750).
4) språkv. satsdel som, bestämmande en annan satsdel (vanl. ett verb, äv. ett adjektiv), anger ngt varemot en (ett) av den överordnade satsdelen uttryckt handling l. värksamhet l. förhållande på ett l. annat sätt är riktad (riktat). Direkt, indirekt objekt, se DIREKT 5 f, INDIREKT 3 g. Moberg Gr. 36 (1815). Om objektet som grammatisk kategori. IWallin i ÅrsskrModLärF 1941, s. 100 (rubrik). — jfr ACKUSATIV-, AKTIV-, DATIV-, GENITIV-, INNEHÅLLS-OBJEKT m. fl. — särsk. i uttr. objekt med infinitiv, benämning på satsförkortningar av typen (jag såg) honom komma; vanl. kallade ackusativ med infinitiv. Beckman SvSpr. 217 (1904). Danell SvSpr. 131 (1927).
5) jur. om sak vartill en rättighet hänför sig l. som konstituerar l. ingår i en förmögenhet. Boström 2: 417 (1859). Person- och familjerättigheter individualiseras genom angifvande af den berättigade samt rättighetens art, innehåll och objekt. Kallenberg CivPr. 889 (1924). — jfr FÖRMÖGENHETS-, RÄTTS-OBJEKT m. fl.
6) [jfr d. objekt, sak av viss vikt l. betydelse] (†) i uttr. icke göra ngt objekt, icke belöpa sig till mycket; göra ngn objekt, betyda (ganska) mycket för ngn, vara ngn till nytta. Hvad mitt arvode angår, skall det ej giöra något object. Linné Bref I. 2: 217 (1758). En ung gosse .. har nyligen varit hos mig, och beklagat sitt öde. .. Han synes mig vara kunnig, förståndig och flitig. 100 Rd:r kunde göra honom objet. Kellgren (SVS) 6: 172 (1787).
Ssgr: A (i allm. till 3): OBJEKT-BORD. (i fackspr.) på mikroskop o. vissa kameror: (orörlig l. vridbar, fyrkantig l. rund) skiva av metall l. ebonit o. d. där det föremål som skall undersökas resp. fotograferas anbringas (på en glasskiva); jfr -glas. Wrede ÅrsbVetA 1840, s. 12. NordTFotogr. 1932, s. 51.
-FORM, se B.
-GLAS. (i fackspr.) planslipad skiva av fint, blåsfritt, ofärgat glas varpå föremålet för en mikroskopisk undersökning placeras; jfr -bord. Retzius BlSkr. 266 (1848). Nyström Kir. 2: 204 (1929).
-KASUS, se B.
-MIKROMETER. (i fackspr.) (glas)skala med ytterligt ringa avstånd mellan strecken, använd ss. objekt för kalibrering av okularskala. BonnierKL 7: 963 (1925).
-SATS, se B.
(3, 5) -SKATT. (objekt- 1897 osv. objekts- 1908) adm. skatt (t. ex. grundskatt, byggnadsskatt, kapitalränteskatt) som icke pålägges en person utan en sak. BtRiksdP 1897, 1. I. 2: nr 29, Bil. s. 8. SvTidskr. 1931, s. 123.
B (i allm. till 4; språkv.): OBJEKTS-BISATS~02 l. ~20. bisats som står ss. objekt. Schiller SvSpr. 24 (1859).
-FORM; pl. -er. (objekt- 1882. objekts- 1845 osv.) särskild form som ett ord har ss. objekt; i sv. numera bl. förekommande vid vissa pron., arkaiserande också vid vissa andra ord. Mig, dig, honom, henne, oss, o. s. v. äro .. objektsformer. Svedbom Satsl. 27 (1845).
-KASUS. (objekt- 1885. objekts- 1836 osv.) om ackusativ (o. dativ); stundom om objektsform. Tullberg SvSpr. 2: 32 (1836). Uppl. 2: 522 (1908).
-SATS. (objekt- 1803 osv. objekts- 1836 osv.) objektsbisats. Lindströmer ItGr. 136 (1803).
-SKATT, se A.
Spoiler title
Spoiler content