SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INGENIUM inje4nium, äv. 0302, n.; best. -geniet, i best. anv. äv. utan slutart.; pl. (i bet. 2) -genier (SColumbus Vitt. 261 (c. 1678) osv.) ((†) -genia Botvidi Gymn. 14 (1633), ÄSvBiogr. 5: 165 (c. 1722)).
Etymologi
[jfr t. ingenium; av lat. ingenium, natur, skaplynne, anlag, begåvning, av in- (se IN-, pref.1) o. roten i gignere, föda (se GENUS). — Jfr GENI, sbst.1, INGENJÖR, INGENJÖS, INGENY]
1) (medfödd) begåvning, (naturliga) anlag, (godt) förstånd, intelligens; förr äv.: fallenhet (för ngt). Ett godt, dåligt, lysande ingenium. Öva sitt ingenium på ngt. Ha ett livligt ingenium. Personer, som någet förstonndt, ingenium och schickelighet medt sigh haffve. G1R 29: 256 (1559). Barn, som hafua gått ingenium till att lära bokelige kånster. BtHforsH 1: 48 (c. 1605). Emedan Morin hade ett lätt ingenium, fattade han snart innanläsningen. Almqvist Amor. XXVIII (1839). (Konstnärens) eget friskt och muntert spelande ingenium. SvD(A) 1931, nr 282, s. 12.
2) konkretare, om begåvad person l. godt huvud: (godt l. livligt) intellekt, ”begåvning”, geni, ”snille”. Botvidi Gymn. 14 (1633). (Stiernhielm är) uthan tvifvel ett ibland dee excellenteste och ypperste ingenier, som Sverige nånsin har burit. SColumbus Vitt. 261 (c. 1678). LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 392. Hon var .. ett kvickt ingenium. Laurin 2Minn. 102 (1930).
Spoiler title
Spoiler content