INKAPACITET in1kapas1ite4t, äv. iŋ1-, l. 01004, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1) -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -cap-)
Etymologi
[jfr t. inkapazität, eng. incapacity, fr. incapacité; av IN-, pref.2, o. KAPACITET]
1) (†) oförmåga, oduglighet; äv.: oskicklighet; äv. i pl.: brister i förmåga l. begåvning. RP 3: 19(1633). Keysarens incapaci(te)ter och inclination til Qwinfolck och allehanda Wällust. Rålamb Resa 47(1658, 1679). Bergmästarne (vilja) skudda skulden ifrån sig in på bergsfogdarnes inkapacitet i det målet (dvs. att föra protokoll). Johansson Noraskog 3: 105(i handl. fr. 1693). Dryselius Måne 215(1694).
