publicerad: 1933
INKARNERA in1karne4ra, äv. iŋ1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INKARNATION.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -car-)
Etymologi
[jfr t. inkarnieren, eng. incarn, fr. incarner; ytterst av lat. incarnare, bildat med in- (se IN-, pref.1) till caro (gen. carnis), kött. — Jfr INKARNAT]
1) [med upprinnelse i Joh. 1: 14: καὶ ὁ λόγος σὰρξ ἐγένετο, och ordet vardt kött, o. i den s. k. nicenska bekännelsens: incarnatus est de Spiritu Sancto ex Maria Virgine] teol. refl., om Gud: uppenbara sig i Kristus (sekundärt äv. på annat sätt, t. ex. i skapelsen); äv. rel.-hist. refl. l. (ngn gg) i pass. med intr. bet., om gudomlighet: antaga sinnlig (mänsklig) gestalt. Svea 2: 62 (1819). Vischnu beslöt då att för sjunde gången incarnera sig, och antaga mensklig gestalt. Atterbom PoesH 1: 163 (1848). Den treenige (guden) har inkarnerat sig i sonen och i skapelsen tillika. Rydberg KultFörel. 5: 95 (1887). Nilsson PrimRel. 96 (1911).
2) refl. l. i pass. med intr. bet., om ngt abstrakt l. osinnligt (egenskap, begär, känsla o. d.): taga l. framträda i sinnlig l. konkret gestalt, förkroppsliga sig; ofta i p. pf. ss. adj.: förkroppsligad. Det sinnliga begäret är i honom (dvs. Erik Glipping) liksom inkarneradt. (Cavallin o.) Lysander 96 (1861). Bankdirektör Hein var borgarhögfärden inkarnerad. Quiding FFanny 134 (1904). Renässansens kärlek till lifsintensiteten och lifssnabbheten, som tidigare inkarnerats i Lorenzo il Magnificos person. Söderhjelm ItalRenäss. 323 (1907). Rättfärdighetskänslan själv har inkarnerat sig i .. denne Anders Hjarmstad. Vetterlund Skissbl. 330 (1914).
3) (vard., i vissa kretsar) i p. pf. ss. adj. med mer l. mindre förbleknad betydelse, väsentligen för att utmärka hög grad l. intensitet: inbiten, inpiskad, intensiv. Napoleon såsom den inkarnerade Demokraten. Frey 1850, s. 516. NF (1883). ”Det är då den mest inkarnerade högfärd jag sett!” utbrast han obetänksamt nog. Quiding Hvidehus 96 (1899). Jaså, din inkarnerade kanalje, du understår dig (osv.). Falk Skolp. 50 (1903). (Han) är en inkarnerad hedning. Hedin Transhim. 2: 123 (1909). Günther Helg. 2: 87 (1917).
4) (i skriftspr.) i sig förkroppsliga (ngt abstrakt), vara en levande bild av (ngt), personifiera (ngt); (i sina handlingar l. värk o. d.) giva en konkret bild av (ngt abstrakt). Det gällde att i sina handlingar och sitt lif inkarnera den kristna andan. Lundegård Tit. 383 (1892). Kardinalerna .. hade en af sina största uppgifter i att inkarnera den fulländade världsmannen med all yttre ståt. Söderhjelm ItRenäss. 234 (1907). Tardieu talade därpå för mannen, som inkarnerat nationen i ett avgörande ögonblick (dvs. Clemenceau). SvD(A) 1929, nr 323, s. 14.
Spoiler title
Spoiler content