INKOMMUNIKABEL in1komɯ1nika4bel, äv. iŋ1-, l. -ɯn1- l. -un1-, l. 010—, adj. -bla.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -com-)
Etymologi
[jfr t. incommunikabel, eng. o. fr. incommunicable; av mlat. incommunicabilis, icke meddelbar, av in- (se IN-, pref.2) o. communicabilis (se KOMMUNIKABEL)]
eg.: som icke kan meddelas; numera bl. (mindre br.) jur. om äkta makes egendom: som icke blir l. är makarnas gemensamma egendom (”commune bonum”), icke samfälld. Swedberg Schibb. 276(1716). Olivecrona LagbGift. 114(1851). Björling CivR 237(1910). 3NF(1929).
