publicerad: 1933
INKRÄKTA in3~kräk2ta, äv. iŋ3~, v. -ade; se för övr. KRÄKTA. Anm. Pr. sg. pass. -kräkies SthmStadsord. 1: 99 (c. 1650) är sannol. felaktigt för -kräktes. vbalsbst. -AN (†, Serenius Ee 3 b (1734), Dens. (1741)), -ANDE, -ELSE (†, G1R 4: 379 (1527), Hagberg Shaksp. 2: 277 (1847)), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr IN-KRÄKT.
Etymologi
1) (†; se dock c) med vapenmakt sätta sig i besittning av (ngt), intaga, besätta, erövra; äv. i uttr. inkräkta sig ngt (jfr 2 o. 3). Blekinngh. huilkith wår .. nådigiste herre inkrechtett och ähnnv ij sine wärie haffuer. G1R 1: 122 (1523). Aldt .. hwadh K: Mt igenom Gudz milderijke bijståndh inkrächtadt hafuer. RARP 1: 151 (1631). Uppenbara fiender inkräcktade sig rikets förmurar med vapen. Höpken 2: 83 (1747). Carlson Hist. 4: 126 (1875). — särsk.
a) med bestämning inledd av prep. under (jfr 2 a): med vapenmakt bringa (ett land o. d.) under (ngns välde o. d.). Om .. vj thet (dvs. Gotland) inkrekthe kwndhe vnder Swerigis krona i gæn. G1R 1: 196 (1524). Svart G1 79 (1561).
b) med av prep. (ut)av l. från inledd bestämning angivande den person l. det land från vilken (vilket) ngt erövras (jfr 2 b). (I veten) medh huadt kostnadt och tunghe wij haffua jncrectath riigeth wtaff omilla mændtz hender. G1R 1: 224 (1524). Det från Persien nyligen inkräktade Landskapet Armenien. SPF 1830, s. 71.
c) (föga br.) utan obj., med av prep. på inledd bestämning (jfr 3 d): göra erövringar från (ngn). Att svearna .. börjat inkräkta på eller kanske redan underlagt sig götarna. VerdS 200: 20 (1915).
d) refl.: ss. erövrare l. inkräktare slå sig ned (ngnstädes). Ändoch man sielfwa (den belägrade) Orten ey mächtigh bleff, så inkräcktade man sigh icke thesz mindre i Landet, som på den sijdan allena ymnogt war, krijgzfolcket at vnderhålla. Widekindi KrijgH 526 (1671). Dalin Hist. 2: 214 (1750).
2) (numera knappast br.) på orättmätigt vis sätta sig i besittning av (ngt) l. bemäktiga sig (ngt), tillvälla sig (ngt), slå (ngt) under sig; förr äv. i uttr. inkräkta sig ngt (jfr 1 o. 3); i sht med avs. på landområde. LReg. 62 (1688). Thenne satan är ock af inkrechtadt konungawelde en stor konung, en stor tyran. Swedberg SabbRo 950 (1690, 1712). Inkräkta sig rättigheter. Gustaf III 1: 224 (1776). Du och de dina / Inkräktat denna stackars gosses arf. Hagberg Shaksp. 2: 254 (1847). Inkräkta enväldet. Carlson Hist. 3: 46 (1874). Dessa mäns (dvs. decemvirernas) inkräktade makt. NF 1: 921 (1876). jfr: Stater, som skulle afsky att inkräkta ett främmande landområde, hafva intet emot att annektera detsamma. UVTF 26: 132 (1880); jfr 1. — särsk.
b) (†) med bestämning angivande den från vilken ngn bemäktigar sig ngt (jfr 1 b). Vm Borgarena hadhe inkrectat sigh någhot mera åff for:ne bönder än som for:ne Konunga breff tilloth. G1R 7: 160 (1530).
c) (†) i p. pf., närmande sig bet.: beskuren, kringskuren. Wägen (är) af giärdzlegårdar så inkräcktat att (osv.). VRP 1708, s. 192. Hvad Prästegårdens ägor angår, så äro de nog inkräcktade (gm intrång från grannarna). VDAkt. 1783, nr 432.
d) (†) refl., med av prep. i inledd bestämning: orättmätigt tillägna sig (ngt). Bruksägarne .. (må icke) inkräckta sig i andra grufvor, än hvarå deras verk egenteligen äro privilegierade. Bergv. 2: 621 (1752).
3) (föga br.; se dock b o. d) i bildl. anv. av 1 o. 2: bemäktiga sig, vinna, ”erövra”, ”lägga beslag på”; ofta med tanke på undanträngande av ngn annan l. ngt annat; förr äv. i uttr. inkräkta sig ngt (jfr 1 o. 2). Begiärelsen som inkräktat sig ett vidt Herravälde. Lundberg Paulson Erasmus 33 (1728). Enligt verkstäld mätning har Vettern här i norr (på Visingsö) inkräktat 68 fot under de första 35 åren af detta århundrade. Ödman Hemma 157 (1896). — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr e). Dock at ej Satan haar med sina arga Lister .. / Fördärfwat osz i Grund och hwar een Siäl inkrächtat / Thet hindrar Herrans Hand. Spegel GW 46 (1685). Et ansikte, där naturens hand .. utkastat små vårdslösa behagligheter, inkräktar flera hiärtan, än den alraskönaste Venus. Wallenberg (SVS) 1: 198 (1771). Om hela Naturen ropar til oss utan återvändo: Inkräkta, och var lycklig! Kellgren 3: 221 (1793). Stats-Ekonomien, som i nyaste tider inkräktat ett rum ibland vettenskaperna. ObjGästen 1829, nr 42, s. 1; jfr b.
b) med avs. på plats l. utrymme o. d.: upptaga, taga i anspråk, ”lägga beslag på”; numera företrädesvis (fullt br.) i pass. SthmStadsord. 1: 99 (c. 1650). Den förvildade ärtskockan, som inkräktat milsvida sträckor (på Pampas). NF 1: 1022 (1876). Dessa skildringar inkräkta ett mycket stort utrymme. PT 1901, nr 262 A, s. 3. Platsen (där det hemtrevliga schweizeriet låg) har inkräktats av ett mellanting mellan krokan och missionssal. HågkLivsintr. 6: 201 (1925).
c) med avs. på tid: upptaga. Wallin 1Pred. 3: 362 (1839). Oupphörliga fester .. inkräktade .. mera af den genom arbete strängt upptagna tiden, än han önskat. Tegnér Armfelt 3: 361 (1887).
d) utan obj., med av prep. på inledd bestämning (jfr 1 c).
α) (fullt br.) med avs. på ngt sakligt: tränga in på (ngt) till förfång för ngn l. ngt, göra intrång på (ngt), ”lägga beslag på” (ngt). Höpken 2: 217 (1756). Den i Timrå socken belägna Svedje by, på hvars område elfven årligen inkräktar. Englund Ged. 137 (1853). (Ständerna) inkräktade .. allt mer och mer på rådets makt, och snart begynte rådet att kallas ständernas fullmäktige. Malmström Hist. 1: 196 (1855). De (dvs. blommorna) inkräktade på .. stigen. Hallström Händ. 120 (1927). Låt icke dylika historier alltför mycket inkräkta på utrymmet! Östergren (1928); jfr b. — särsk. (mindre br.) bildl.: minska, förringa (ngt). Oförstörbara formar, hvilka kunna brukas till gjutning af ett större antal rör utan att derigenom inkräkta på deras goda egenskaper. TT 1871, s. 189.
β) med avs. på person: göra intrång på (ngns rättigheter o. d.). Än har (i Sverge) konungen inkräktat på folket, än folket återtagit inkräktningen, och ej så sällan litet mera derutöfver. Livijn 2: 377 (1840).
e) (†) refl.: tränga sig in (ngnstädes), vinna insteg (ngnstädes); bildl. Vi hafva tillförne äfven funnit, att hafvet inkräcktar sig mångstädes, så att vatten nu värkeligen öfverhöljer orter, som förr varit öfver des bryn. Bergman Jordkl. 352 (1766).
4) (†) instänga, inspärra. G1R 4: 384 (1527). Då Daniel Rantzow förnam, at han med sitt folk war inkräcktad. Tegel E14 267 (1612). Loenbom Stenbock 3: 382 (1760).
6) (†) i p. pf.: inbegripen l. innefattad l. medräknad (i ngt). Han .. war inkrechtadt i thet Konglige fredzbreff, thet Fru Christine bleff giffuit. Svart G1 11 (1561).
Avledn.: INKRÄKTARE, m.||ig. person som inkräktar.
1) till 1: person som med vapenmakt infaller i ett land, erövrare; numera bl. med anslutning till INKRÄKTA 2. Lind (1749). At de Saxiske inkräktare (i England) föregifvit sig alla vara efterkommande af Oden. Lagerbring 1Hist. 1: 27 (1769). NorstedtVärldH 4: 428 (1928).
2) till 2 o. 3: person som orättmätigt sätter sig i besittning av l. tillvällar sig ngt; äv.: person som söker tränga sig in l. vinna insteg till förfång för andra. Serenius Ee 3 b (1734). En tid, då gränserna icke voro så noga bestämda, och då inkräktare .. sökte göra intrång (på kyrkans o. prästgårdens tillhörigheter). Hagström Herdam. 3: 147 (1899). Allaredan börjar det komma främmande människor och s. k. inkräktare upp åt våra trakter. Nordström Herr. 45 (1910). Hon glömde, att hon själv var inkräktaren. Ek Gräns. 130 (1918). jfr TRON-INKRÄKTARE. —
INKRÄKTERSKA, f. (tillf.) kvinna som inkräktar; särsk. till 3; jfr INKRÄKTARE 2. Hon (dvs. den gamla husföreståndarinnan) ansåg henne (dvs. efterträderskan) för en inkräkterska, som var nog oförskämd att lägga beslag på hennes kök, hennes kastruller och hennes amiral. Nyblom Vän. 135 (1912). —
INKRÄKTNING, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content