publicerad: 1933
INKÖPA in3~ɟø2pa, v. -er, -te, -t, -t; se för övr. KÖPA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 604 (1749)), -NING (†, Linc. Ccc 5 a (1640), Schultze Ordb. 2377 (c. 1755)); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr INKÖP.
Etymologi
[fsv. inköpa, gm köp (av fastighet) placera (kapital); jfr mnt. inkopen, t. einkaufen; av IN o. KÖPA]
1) gm köp förskaffa sig l. förvärva (ngt), tillhandla sig (ngt), köpa in, köpa; ofta i fråga om köpande av större mängder av ngt för att hava förråd l. lager därav. 2VittAH 8: 103 (1540). (Vi sända er) ett register um the udländske varur, huru the skole bliffve inköpthe. G1R 25: 123 (1555). Krigsdepartementet har beslutit att för arméens räkning inköpa 150 monoplan. PT 1912, nr 128 A, s. 3. Siwertz JoDr. 15 (1928). — särsk.
a) (†) i p. pr. med passiv bet.: som skall l. bör inköpas. De inköpande Landtmäteri Jnstrumenter. LandtmFörordn. 187 (1759).
b) (†) utan obj.: göra inköp, köpa in. Fast än de Danske för ett prijs medh andre inköpa moste. AOxenstierna 2: 631 (1624).
2) mot betalning skaffa (ngn l. sig) tillträde till ngt l. rätt till ngt l. att bliva upptagen i ngt o. d., köpa (ngn l. sig) in (i ngt); särsk.: mot betalning en gång för alla tillförsäkra (ngn l. sig) plats å anstalt o. d., inlösa; numera nästan bl. i p. pf. G1R 8: 296 (1533). Supplicerandes .. att han finge henne (dvs. hustrun) i Hospetalet inkiöpa. VDAkt. 1674, nr 184. Nu har den gamla sökt sig en lugnare hvilostad för sina återstående dagar, i det hon inköpt sig vid Stockholms sjukhem. VL 1896, nr 162, s. 2. Lösen för inköpta barn (till Allmänna barnhuset i Stockholm). RiksdRevStatsv. 1906, s. 401. — särsk.
a) (†) bildl. Så skalt tu i Hofwet, nu hoos thenne, tå hoos en annan, medh skänck och gåfwor tigh inköpa och känder göra. Fosz 287 (1621). Schroderus Os. 2: 581 (1635).
b) spelt. refl.: mot erläggande av insats (åter)-förvärva rätt att deltaga i spelet. Den som, då det i ordningen tillhör honom att spela, försummar sådant, måste borttaga sin (biljard-)boll och å nyo inköpa sig. Lundequist KonstSpel. 1: 15 (1832). Wilson Spelb. 98 (1888).
Avledn. (till 1): INKÖPARE, m. person som inköper ngt; särsk. om person som har till uppgift l. yrke att inköpa varor för annans räkning, uppköpare. BtÅboH I. 2: 7 (1624). Ryttaren Swän i Esskåhs haar j några åhr låtit sig bruka för Nillses inkiöpare af oxar. VRP 1696, s. 238. Månglerskor och annat löst folk, jemte de så kallade inkiöpare .. (blevo) alfvarligen förbudne, at på något sätt befatta sig med .. kreaturs uphandling vid Stranderne och på Torgen til salu. PH 5: 3175 (1751). Såsom inköpare och förrådsförvaltare vid medelstor mek. verkstad. SvD(A) 1917, nr 20, s. 12. särsk. (förr) om person som hade till uppgift att för kronans l. en hovhållnings o. d. räkning uppköpa förnödenheter. Jnkiöparen wedh Kongl. Skafferij Mattz Olufsson Lofman. BoupptSthm 11/6 1683. Fransöska Ambassedeurens Jnkiöpare. KKD 8: 296 (1717). Inköpare vid det Kongl. hofvet. Nordforss (1805). BL 11: 240 (1845). —
INKÖPERSKA, f. fem. till INKÖPARE; förr möjl.: hustru till l. änka efter ”inköpare” (se INKÖPARE slutet). BoupptSthm 24/7 1668. WoJ (1891).
Spoiler title
Spoiler content