INNOCENT, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[av fr. innocent, av lat. innocens (gen. -entis), oskyldig, av in- (se IN-, pref.2) o. nocens, p. pr. av nocere, skada, förfördela (jfr NEKROS)]
(†) oskyldig; menlös. Varandes all correspondence .. ehuruväll de intet annat angå änn domestique affairer och innocente saker på det strängaste (fångarna) af senaten förbuden. HH XXI. 1: 172 (1712). (Kapellanens) innocente physiognomie. Linné Ungd. 2: 324 (1734). Pfeiffer (1837; adv.). Ekbohrn (1904).
