INSOLATION in1solatʃω4n l. -sω-, l. 01—, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. insolation; av lat. (Plinius) insolatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till insolare, utsätta för solen, sola, bildat med in- (se IN-, pref.1) till sol (se SOL)]
1) (i fackspr., i sht fys.) bestrålning med (direkt) solljus (l. stjärnljus); i sht konkret, om mängden av den strålning som från solen tillföres ytenheten av jordytan på viss plats under viss tid. Wrede ÅrsbVetA 1840, s. 47 (abstr.).HSjögren Min. 51(1880). I följd af den rikliga insolationen och den ymniga bevattningen frodas på steppen det yppersta bete. Hedin GmAs. 1: 227(1898). Flodström Naturförh. 4(1918). Till följd av den starka insolationen är littoralfaunan (på Hawaii) ganska fattig. SDS 1933, nr 63, s. 8.
2) (i fackspr., i sht fys.) tid varunder viss ort är utsatt för bestrålning av direkt solljus. NF(1883). Hagman FysGeogr. 117(1903). 2NF(1909).
3) (mindre br.) med. sjukligt tillstånd uppkommet gm alltför stark invärkan av direkt solljus, solsting. TLäk. 1834, s. 450.BonnierKL(1924).
Ssgr (i fackspr., i sht fys.): (1) INSOLATIONS-TERMOMETER. instrument för mätning av insolationen, aktinometer. Hedin GmAs. 1: 28(1898).
