INSOLENT in1solän4t l. -sω-, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. insolent; av lat. insolens (gen. -entis), ovanlig, överdriven, övermodig, av in- (se IN-, pref.2) o. solens, p. pr. av solere, pläga. — Jfr INSOLENS]
(numera knappast br.) övermodig; hänsynslös, fräck, oförskämd; om yttrande, handling o. d.: som vittnar om l. är ett uttryck för övermod l. hänsynslöshet l. fräckhet. NAv. 2/10 1656, nr 2, s. 2. Rålamb Resa 58 (1658, 1679). Sjelf en insolent utländning, blef (Goertz) ock som sådan fullkomligt hatad. HSH 7: 239 (c. 1800). Att den föreslagna lagen var den insolentaste, som någonsin varit föreslagen. SC 1: 376 (1820). SvUppslB (1932).
