publicerad: 1933
INTER- ssgr (forts.):
INTER-PONENT, m.; best. -en; pl. -er. [jfr t. o. eng. interponent; av lat. interponens (gen. -entis), p. pr. av interponere (se -PONERA)] (†) medlare, fredsmäklare. RP 5: 253 (1635). RARP 6: 44 (1657). —
-PONERA10040, i Sveal. äv. —32. [jfr t. interponieren, eng. interpone; av lat. interponere, sätta, lägga, ställa emellan m. m., till ponere (se PONERA)]
1) (i fackspr.) sätta l. lägga (ngt) emellan; anträffat bl. i p. pf. i adjektivisk anv.: inlagd, mellanlagd. (Sumitas) försök på friska hundar (med den ledplastik som bygger på infogande av mjukdelar mellan benändarna) ådagalade att de interponerade mjukdelarna ej i större utsträckning nekrotiserade. LbKir. 1: 543 (1920).
2) (†) i oeg. l. bildl. anv.
a) insätta (sin auktoritet o. d.); insätta (ngt ss. säkerhet, pant o. d.), anbringa ss. säkerhet. Cavallin Herdam. 3: 410 (cit. fr. 1681). (Oxhandlare som göra affärer med bärgsmännen) böra .. hålla sig til Förläggaren, hwilken sin credit therföre har interponerat, och them skal betala. Bergv. 1: 480 (1695). särsk. [efter lat. fidem suam interponere] i uttr. interponera sin fidem, sätta sin heder i pant, avgiva sitt hedersord (på ngt). OxBr. 10: 233 (1617). Vårt Compagnie skall interponere sin fidem för K. M:t hoos Compagniet i Engeland. Därs. 268 (1622).
b) refl.: träda emellan, medla, mäkla. RP 3: 262 (1633). (Det) är .. wordet sagt den Spanska Ambassadeuren, att K(onungen) af Engelland tillbiudit Keysaren, att willia interponera sig emellan K(onungen) af Spanien och Majorcanerne. HSH 10: 150 (1715). Ekbohrn (1868). —
-POSITION10104. [jfr t., eng. o. fr. interposition; av lat. interpositio (gen. -ōnis), införande, inskjutande m. m., vbalsbst. till interponere (se -PONERA)]
1) (i fackspr.) handling(en) att sätta l. lägga ngt emellan; särsk. geol. konkret, om vad som är insprängt, instrött o. d. i en bärgart. Fennia V. 2: 6 (1892). LbKir. 1: 543 (1920).
2) (†) medling, förmedling, mellankomst. RP 2: 7 (1630). Effter som Konungen i Danmarck till dhen ända (dvs. till ernående av fred) sin interposition tilbiuder. RARP 2: 52 (1634). Därs. 17: 211 (1710). Ekbohrn (1868; äv. i den postuma uppl. 1904). —
-PRET -pre4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er. [jfr t. o. ä. eng. interpret, fr. interprète; av lat. interpres (gen. -etis), tolk; senare ssgsleden av ovisst urspr.; jfr -PRETERA] tolk; numera bl. (i vitter stil) om person som framträder ss. förmedlare l. tolkare av litterära l. konstnärliga värk, ”tolkare”. (På skeppet) war en Prince ifrån Persien, med sin interprét och tienare. SvBrIt. 1: 1 (c. 1700). Chopin är .. alls icke den veklige, trånande drömmare, som en mängd pianistiska interpreter vilja göra honom till. Wegelius MusH 493 (1893). Ärkebiskop Tengström hade själf varit en af .. (Runebergs) vapendragare och interpreter. WSöderhjelm i FoU 20: 32 (1907). 2NF (1909). —
-PRETATION -pret1atʃω4n l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er. [jfr t. o. eng. interpretation, fr. interprétation; av lat. interpretatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till interpretari (se -PRETERA)] (i sht i vetenskapligt fackspr.)
1) motsv. -PRETERA 1: förklaring, uttydning, utläggning, tolkning. L. Paulinus Gothus Ratio 1 (1617). Vij begäre och, att ingen interpretation må skie i samme besluth emot orden och dess rätte förståndh. RARP 9: 374 (1664). BtRiksdP 1875, I. 1: nr 32, s. 20. 3NF (1929).
-PRETATOR -preta3tor2, m.||ig.; best. -n; pl. -er -pret1atω4rer. [jfr t. o. eng. interpretator; av lat. interpretator, vbalsbst. till interpretari (se -PRETERA)] (numera bl. ngn gg i vetenskapligt fackspr.) tolkare, textutläggare. Bolin Statsl. 1: 197 (1869). WoJ (1891). —
-PRETERA -prete4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr -PRETATION. [jfr t. interpretieren, eng. interpret, fr. interpréter; av lat. interpretari, förklara, utlägga, tolka, avledn. av interpres (se -PRET)] (i sht i vetenskapligt fackspr.)
1) (närmare) förklara l. utreda (ngt), utlägga, tolka. G1R 12: 162 (1539). RARP 9: 295 (1664). Att interpretera den paulinska teologien ur de judiska och hellenistiska förutsättningarna. SvTeolKv. 1930, s. 323.
2) med avs. på text o. d.: översätta, tolka. Lagerberg Dagb. 133 (1711). Frey 1848, s. 216. Ekbohrn (1904). —
-PUNGERA, v. -ade; jfr -PUNKTION. [jfr t. interpungieren; av lat. interpungere, avdela med punkter, till pungere, sticka (se PUNKT)] (†) interpunktera. Björnståhl Resa 1: 512 (1773). LoW (1862). —
-PUNKTATION. [jfr t. interpunktation; vbalsbst. till -PUNKTERA] (†) interpunktion. Skolordn. 1778, s. XXI. 2VittAH 15: 39 (1831, 1839). —
-PUNKTERA10040, i Sveal. äv. —32; -ing. [jfr t. interpunktieren, ä. eng. interpunct; bildat till p. pf.-stammen av interpungere (se -PUNGERA)] i sht språkv. o. pedag. uppdela (en mening, ett stycke o. d.) gm skiljetecken; äv. abs.: utsätta skiljetecken; jfr KOMMATERA. Lindfors (1815). Mången gosse blir kvar, isynnerhet i 3:dje och 4:de klass, på grund af denna bristande förmåga att interpunktera. PedT 1908, s. 259. särsk. (föga br.) i bildl. anv.: avbryta, interfoliera. TurÅ 1904, s. 271. Hennes skrockande skratt interpunkterade historietterna. Fahlcrantz Kyrkoh. 190 (1907). Hellström Lekh. 151 (1927). —
-PUNKTION1004. (förr äv. skrivet -punct-) [jfr t. interpunktion, eng. interpunction; av lat. interpunctio (gen. -ōnis), skiljande av orden medelst punkter, vbalsbst. till interpungere (se -PUNGERA)] i sht språkv. o. pedag. uppdelande (av en mening, ett stycke o. d.) gm skiljetecken; utsättande av skiljetecken; jfr KOMMATERING. IBibelkomm. 1773, § 5. Moberg Gr. 21 (1815). Interpunction efter bestämda regler infördes af Boktryckaren Manucci i Venedig under 15:de århundradet. Gynther ConvHlex. (1846). särsk. (föga br.) bildl.: avbrott. Janson Lögn. 193 (1912).
Ssgr (i sht språkv. o. pedag.): interpunktions-fel,
-lära, r. l. f.,
-tecken m. fl.
Spoiler title
Spoiler content