INTIMATION in1timatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. intimation; av senlat. intimatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till intimare (se INTIMERA)]
handlingen att ”intimera”; vanl. konkretare: kungörelse, tillkännagivande, annons; numera nästan bl. i Finl., i fråga om universitetsundervisning: anslag l. tillkännagivande (om föreläsningar o. d.). Bureus Suml. 426 Bil. (c. 1600; i hskr.). Bekende Ericus Binning, dhet Nicolaus Aurelius skul hafwa hördt för Acad., att P. Pictorius hahr bedt en skrifwa intimation eller kalla studenterna tilsamman. ConsAcAboP 2: 137 (1658). Justerades den af Secreteraren författade intimationen i avisorne. VetAP 1: 6 (1739). En intimation skall slås ut uppå en tafla. Därs. 30. SPF 1828, s. 465. BonnierKL (1924). jfr Bergroth FinlSv. 320 (1917). — särsk.
a) (numera knappast br.) jur. stämning inför domstol, instämning. Andersson (1845). 2NF (1909).
b) (numera knappast br.) jur. kungörelse som innehåller påbud om en ny (grund)lags ikraftträdande; särsk. om inledningen till dylik kungörelse. Andersson (1845). Kôersner PolHlex. (1883). 2NF (1909).
