SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INVENTIÖS in1vänʃø4s l. -ven-, äv. -tʃø4s (innvänntschö´s Dalin), adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-tieus 17161808. -tieux c. 1715. -tiös 1745 osv.)
Etymologi
[jfr d. inventiøs, t. inventiös, ä. eng. inventious; bildat till INVENTION]
1) (numera föga br., vard.) om person: uppfinningsrik, påhittig, fyndig. Hiärne 1Hdskr. 28 (c. 1715). Ni (dvs. Wallmark), som är en inventiös Herre, fann .. på det rådet, att förklara dem (dvs. orden pråla, klagad, anblicka) för Germanismer. Polyfem III. 3: 1 (1810). Han (är) i cotillonen .. inventiös till oändlighet. Sturzen-Becker 2: 193 (1861). BonnierKL (1924).
2) om sak: som vittnar om uppfinningsrikedom, sinnrikt uttänkt (o. praktisk), sinnrik; numera i sht om bohagsting, i hem l. hushåll använd apparat o. d.; äv. i överförd anv., om våning l. rum: försedd med sinnrika o. praktiska anordningar o. tillbehör. König Mec. 161 (1752). En inventieus Spegel .. med Urvärk. DA 1793, nr 232, s. 2. Billiga och inventiösa fotogenkök. TT 1871, s. 170. Skrinet .. är en god representant för 1600-talets smak för det inventiösa. RedNordM 1928, s. 28. Inventiös o. fullt mod(ern) 8-rumsvån(ing). SvD(A) 1932, nr 192, s. 12 (i annons). Köken inredas synnerligen inventiöst med rostfritt stål etc. Därs. nr 208, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content