publicerad: 1933
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-VIK. [jfr d. indvig] (i sht i fackspr., mindre br.) vik, bukt, fjord; i sht om långt inskjutande l. inre (skyddad) vik. Hela den Narfveske och Finske invijken. AOxenstierna 2: 642 (1624). Denna insjöfisk (dvs. rudan) vistas mest i invikar på gräsig och dyig botten. UpprFiskaren 31 (1847). Ymer 1905, s. 30. Östergren (1929; angivet ss. mindre vanl.). jfr HAVS-, SJÖ-INVIK. —
-VIKA, -ning.
1) tr.: vika (ngt, i sht en kant l. fåll o. d.) inåt l. in (i l. under l. över ngt); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret: inviken fåll l. kant o. d., äv. allmännare: inbuktning o. d. Halsduk .. af Svenskt svart ylle Crepon om fem qvarters längd, inberäknad invikningen på ändarne. PH 6: 3958 (1756). Tungorne (på axelklaffen) .. invikas .. ned under, till något mindre än en tredjedel af deras hela tillskurna bredd. UnderrManskläd. A 3 a (1778). (Han) upptog .. ett visitkort, hvars ena hörn han invek. Blanche FlStadsg. 468 (1847). Guineabugten är endast en ofantlig invikning i fastlandet. Svensén Jord. 8 (1884). Bergman Hofbesl. 168 (1905). särsk. veter. i uttr. inviket ögonlock resp. invikning av ögonlock, i fråga om en sjukdom hos hundar. ÅrsbVeterInst. 1886, s. 16. Vennerholm o. Svensson 560 (1892).
2) intr.: vika in (på en gata l. väg o. d.); göra en avstickare; numera nästan bl. (föga br. utom i Finl.) ss. vbalsbst. -ning: avstickare, äv.: (i Finl.) kort besök (ngnstädes). Att han och ingen annan skulle få lof att göra invikningen till fru Märs. Runeberg 4: 258 (1836). Bl. a. komma (vid en lustresa till Nordkap) invikningar att göras i Hardanger-, Sogne- och Moldefjordarna samt Vestfjord. SD(L) 1901, nr 223, s. 2. Ett antal ångbåtar, som invika i Lovisa, Kotka och Fredrikshamn. Ramsay VägvFinl. 146 (1905). —
-VILJA, v., anträffat bl. i inf. samt ss. vbalsbst. -ande o. -villing. [jfr d. indvil(li)ge; av t. einwilligen] (†) samtycka (till ngt); medgiva, bevilja (ngt); ss. vbalsbst.: samtycke, medgivande. RP 9: 16 (1642: invilljande, sbst.). Att Stenderne gifva sin invilling. Därs. 11: 370 (1646). Hwar till Högwördige H. Biskoppen och det Högährevördiga Consistorium icke har kunnat inwillia. VDAkt. 1689, nr 821. —
-VINDA, v., -ning. (i fackspr., i sht sjöt.) medelst upprullande på ett vindspel o. d. draga in l. ”hämta hem” (en lina o. d.); upprulla (en lina l. en fjäder o. d. på en bom l. axel o. d.); vinda in. Roswall Skeppsm. 1: 147 (1803: invindning). Man kan (med Harfields pumpspel) invinda båda kettingarna på samma gång. NF 2: 1242 (1878). Genom att kringvrida uppdragstappen med en nyckel, fasthakar man fjädern på rullen, styr den samma med pek- och långfingret, så att hon jemnt invindas. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 89 (1881). En liten olägenhet är .., att man vid invindningen (av fiskelinan) måste sköta rullen med vänster hand. Hammarström Sportfiske 149 (1925). —
-VINKA, -ning. (föga br.) gm vinkning(ar) giva (ngn) tecken att komma in; ”vinka in”. Törneros Brev 1: 155 (1825; uppl. 1925). Östergren (1929). —
-VINKLA, -ing. (i fackspr., i sht sjöt.) gm uppmätande av synvinkeln från viss observationspunkt bestämma läget av (ett föremål) l. platsen för (nedslaget av ett skott o. d.). I hvarje observationspunkt skall finnas ett instrument för invinkling af fartygets läge från punkten. TSjöv. 1900, s. 108. VFl. 1928, s. 143 (: invinkling).
-VINNA. [jfr d. indvinde] (i skriftspr., i sht fackligt) vinna igen, få ersättning för, taga igen (ngt förlorat); äv. allmännare: vinna, förvärva, utvinna (ngt); förr äv. med indir. refl. obj.: tillvinna sig. Att skeppen den förlorade tredjedeelen (av kapitalet) invinna kuncde. RP 6: 785 (1636). Han (hade) ock invunnit sig så helt ock hållit Församlingarnes värckeliga förtroende, at (osv.). VDAkt. 1790, nr 372. En .. skildring af förut invunna vetenskapliga resultat. SDS 1901, nr 71, s. 2. VerdS 129: 29 (1905). Man skall (i Egypten gm uppdämningsarbeten) kunna invinna icke mindre än 38 millioner ar utmärkt jord. SvMorgBl. 1907, nr 100 B, s. 2. Östergren (1929). —
-VINTRA, -ing.
1) [jfr d. indvintre] biodl. (vid honungsdragets slut) ombona (ett bisamhälle) o. förse (det) med förråd för vintern. LBl. 1904, nr 33, s. 2. LAHT 1924, s. 395 (: invintringen).
2) trädg. upptaga (växt l. rot o. d.) o. bereda för övervintring. Lind o. Liljewall Köksv. 246 (1908).
Spoiler title
Spoiler content