IPEKAKUANHA ip1ekak1ɯan4ja l. i1p-, l. -an4a, l. -a4na, äv. ~32 (- - - -ànna Dalin; jfr Karlfeldt FlBell. 127(1918; rimmande med manna)), r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 2) =.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -cac-. ype- 1780. -kakuana 1885)
Etymologi
[jfr t. ipekakuanha, eng. ipecacuanha, fr. ipécacuana; av port. ipecacuanha, av sydamerik. indianspr. (tupi-guarani) i-pe-kaá-gwéne]
1) farm. förtjockad del av biroten hos halvbusken Uragoga Ipecacuanha Baill. (jfr 2), använd ss. kräkmedel o. expektorerande medel, kräkrot; äv. om på samma sätt använd rot (stundom kallad ”falsk ipekakuanha”) av vissa andra växter (se 2). VetAH 1770, s. 316.Fries Ordb.(c. 1870). Karlfeldt FlBell. 127(1918).
2) bot. benämning på den i Sydamerika växande, till familjen Rubiaceæ hörande halvbusken Uragoga Ipecacuanha Baill. (Cephaëlis Ipecacuanha W., Psychotria Ipecacuanha Müll.-Arg.), varav en ss. kräkmedel o. d. använd drog beredes; äv. om vissa andra sydamerikanska, till framställande av kräkmedel använda växter, särsk. Psychotria emetica Mut. (svart ipekakuanha) o. Richardsonia scabra Lin. (vit ipekakuanha). De vilda Ipecacuanha (Asclepias curassavica) växa här (dvs. i danska Västindien) i stor myckenhet. Roten nyttjas til lösande och laxermedel. Oldendorp 1: 174(1786). Blom 50(1801). Scheutz NatH 248(1843).
