IRENIK ir1eni4k l. i1r-, r. (l. f.); best. -en.
Etymologi
[jfr t. irenik, eng. irenics, pl.; bildat till gr. εἰρηνικός (se IRENISK) efter mönster av DOGMATIK, ETIK m. fl. (närmast i motsättning till POLEMIK)]
teol. eg.: ”freds- l. fridsvetenskap”; dels, i ngt äldre protestantisk teologi: gren av den systematiska teologien som hade att, gm framhållande av det gemensamma i tro o. lära, värka för sammanslutning av l. fördragsamhet mellan olika kristna läroriktningar; dels allmännare: vilja till o. strävan efter försonlighet o. fördragsamhet på det religiösa området. Schéele TeolSymb. 13 (1877). Irenik, individualism och sentimentalitet .. möta mera utpräglade hos pietismen. KyrkohÅ 1918, LittÖ s. 41. Aulén AllmTron 346 (1923).
