SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IRR, adj.
Etymologi
[av t. irre, vilsen, förvillad, förvirrad; se för övr. IRRA, v.2]
(†) vilseledd, förvillad; förvirrad. Påå thett wij jw skulle bliffwe irre j sakenn, och icke kunne rätte oss ther vtur. G1R 16: 293 (1544). Jag blef mera irr och confus i lässningen (vid prostens hårda tilltal). VDAkt. 1729, nr 44.
Spoiler title
Spoiler content